lifeslife

Vi kom till studion och jag blev överlycklig när jag såg att det fanns ett sminkbord där men bra belysning och stor spegel, och ett stort bord där jag kunde slänga upp mitt tre kg smink på. Medans jag började förbereda mig började fotografen göra studion redo för Liv att bli plåtad- men efter Liv hade satt på sig sminket och fixat håret var det inte längre Liv som fanns i studion. Liv hade förvandlats till en pinuppa från 1940-talet och jag vågade knappt se mig i spegeln, för det var verkligen inte jag som stod där.
Plåtningen varade i ca 5 timmar och det bara svichade förbi, jag hade så himla roligt. Det var första gången jag skulle jobba ihop med en professionell fotograf så det enda jag tänkte på var "tänk om han kommer tycka jag är dålig", eller undra om jag är ett skämt, fråga sig själv vafan han tog sig tiden att slösa bort den på en amatör som mig. Men det blev långt ifrån den responsen, istället gav han mig så mycket komplimanger att jag tror jag växte en meter ungeför när jag stod där. 
"En fotografs dröm är när modellen posar hej vilt och att fotografen inte behöver säga hur hon ska posa, sån är du, du posar hejvilt, det gillar jag". Och ännu en gång fick jag komplimanger om mina långa smala ben och mina blå/grå/gröna ögon :) 
Jag kände mig som Jenna Mossili (Jameson) när hon klev in i media världen, där allt var nytt och spännande, hon var helt oerfaren och visste inte vilken skatt hon var. Hon var en oslipad diamant, alla såg det förutom hon själv. Precis så känner jag mig. Jag kan bli något stort, och jag vill sträva mot det. Men jag kommer hålla mina tankar realistiska så tankarna inte skenar iväg till fantasi så jag tappar bort mig själv.

Fast jag har mycket kvar att lära och som vanligt är lilla Liv ute i sen tid. Ålder på kvinnlig modell är max 21, i vissa fall kan den vara högre. Jag blir 24 år i år. Fast jag har ett barn ansikte, och ett ansikte som många kallar kameleont pga att jag lätt kan ändra mitt utseende med hjälp av lite mimik och smink, så ser jag helt annorlunda ut. Min vän Gittan som är make up artist, hon har åkt runt i världen och sminkar kändisar och jobbat ihop med svenska artister, hon brukar berätta mau´nas hemliga smink tricks och annat värdefullt att veta när man ska sminka sig. Hon brukar allt stötta mig och pusha mig när jag börjar tappa tålamodet och när jag bara får "Tack för din förfrågan och visat intresse. För tillfället tar vi inte imot fler ansökningar, men ansök järna igen nästa år" mail som svar på mina ansökningar till agenturer.

Gittan säger alltid " om det bara fanns en enda agentur som skulle våga satsa på dig, dom skulle aldrig ångra sig. du har ett så unikt ansikte med så många utseenden, precis vad man ska ha som modell och dessutom ser du mycket yngre ut än vad du är" Men jag ska inte tappa hoppet, jag vet att en dag, någonstans, hos någon agentur eller liknande, då ska jag visa alla vad jag går för. Om jag bara fick chansen. Och jag är så reda att lära mig allt man ska för att bli så bra som möjligt. Och om jag skulle bli så bra så jag skulle börja tjäna stora pengar på mitt modellande, då skulle jag börja göra det som jag tänkt velat gjort så länge : jag vill åka och plantera ny regnskog, åka till Kina och donera pengar till Panda reservatet och åka till Thailand till Tiger Tempel och träffa munken som föder upp tigrar och hjälpa till att donera pengar till hans bygge. jag vill dessutom donera pengar och hjälpa till med hur man ska komma fram till en lösning när det gäller delfiner som fastnar i tonfisknät. OCH MYCKET MER. och jag vill inte bara donera, jag vill vara med, jag vill vara där, vara ett vittne, hjälpa till. Det är så enkelt att sätta in pengar på ett konto via några knapp tryck, men sen då, någon ska också utföra ett arbete, där vill jag vara med. Jag har min lilla plan, en sådan måste man alltid ha. Två flugor i en smäll.

Vad tycker ni om mina bilder jag har med i inlägget? Dom togs i helgen, kommentera gärna och säg vad ni tycker :)

När jag blickar tillbaka på mitt liv är det ganska luddigt. Jag har undrat över mycket, över mitt beteende, beslut som jag tagit och varför jag har varit så annorlunda. Varför har jag varit som jag varit.

Jag har precis läst ut Jenna Jameson´s självbiografi och nu läser jag en ny bok som heter En annorlunda barndom som är också en självbiografi av Iris som har autism. I båda böckerna känner jag igen mig själv så mycket i deras historier.

Jenna Jameson som valde att bli någon annan och inte Jenna Missoli, samma med mig, jag valde att vara Moa Mason istället för Liv. Jenna hoppade från förhållande till förhållande och sökte efter den trygghet hon saknade som liten, precis som mig själv. Jag har hoppat från förhållande till förhållande för att söka bekräftelse och få veta om det går att älska mig. Jennas mamma dog när Jenna var litet barn, min mamma övergav mig när jag var ca ett år. Jennas pappa var upptagen med sitt jobb, precis som för mig, min fosterpappa jobbade också konstant (i mina ögon iaf). Och jag tror att saknar man en fadersfigur så börjar man söka efter den någon annanstans, och på något annat vis.
Jag har precis som Jenna, gjort otroligt osmakliga saker för att få reaktion från män.

Iris, som skrivit sin självbiografi om sin autism är som att sitta och läsa om mig själv. Jag är född med ADHD och Aspergers Syndrom. När jag var liten fick jag hela tiden höra att jag var oengagerad och saknade empati för andra människor. När jag tänker tillbaka så mins jag att i mitt första förhållande tyckte jag jätte mycket om att se min dåvarande pojkvän ledsen, jag ville se en annan reaktion än den dominans som han hade, och där jag alltid var underlägsen. Men när jag sårade han så fick han en annan reaktion och blev underlägsen och jag överlägsen. Det handlade inte om att jag förstod att det gjorde ont för honom, det handlade bara om att få se en annan reaktion från en människa. Alltid var det jag som var underlägsen och som man kunde klaga på, men när han grät, det kändes så skönt att se att en annan människa kunde visa samma reaktion som jag kunde. Många gånger var det jag som fick han att gråta genom mitt fula spel att såra honom, fast jag förstod aldrig att jag sårade honom på riktigt. När en annan människa var ledsen tyckte jag hela tiden att personen spelade teater för mig och jag tyckte personen var patetisk.

Jag har alltid haft en hög smärttröskel och börjande sällan gråta när jag gjorde illa mig. Jag minns vid flera olika tillfällen, tex när jag och några grannungar lekte på ett byggställe och jag klev på en planka där en lång rostig spik stod upp och jag klev precis där och fick spiken rätt igenom foten. Jag mins känslan hur något trängde sig in, ilande genom foten. jag stod helt stilla, flinade och ropade på mina vänner att dom skulle komma och stödja meig medans jag skulle höja upp foten så spiken skulle dras ur. Jag gjorde inte en min och jag mins inte att jag hade ont heller, men när vi kom hem, med två av mina vänner på varsin sida av mig som gav mig stöd, fick min mamma spel när hon såg mig och började genast tvätta mitt sår med sprit och började ifrågasätta om jag hade fått någon vaccinspruta. Jag själv satt mest bara och flinade.

När jag flyttade till Härnösand, sommaren 2006, där jag fick mitt första jobb, min första lägenhet och fick för första gången ta mitt egna ansvar och hade ingen som kunde få saker och ting gjort förutom jag själv, det var då jag klev ur min bubbla, min egna värld, och vaknade till verkligheten. Jag brukar säga att jag föddes 2006. Och jag började genast samla på mig så mycket information som möjligt för att överleva. Men jag har fortfarande så mycket att lära. Jag har så svårt att skildra arbetslivet och privatlivet tillexempel, men mycket bättre nu än förr måste jag säga. Jag brukar ta med mig mina problem som jag har på jobbet,hem. Fortsätta grubbla på problemen som vi har på jobbet, hemma och jag tar åt mig väldigt lätt när jag får kritik på jobbet. Jag tar det så personligt.

Än idag har jag jätte svårt för att läsa av kroppsspråk och det är grymt jobbigt ibland. Tillexempel kan jag ha en kill kompis jätte länge och aldrig märka av att han stöter på mig och har hur länge som helst vart förälskad i mig, jag fortsätter att vara i min egna värld och tro att vi bara är vänner.

Jag sa till min mamma här om dagen, i ren frustration och panik : Varför var jag tvungen att födas med detta handkapp? till vilken nytta, allt blir ju mycket svårare, varför kan jag inte bara få vara normal? " Ibland, eller rätt ofta faktiskt, känns det som jag är ensam att ha dom problem jag har. Jag känner mig alltid utpekad och hånad. Som att det är strålkastare som är riktade på mig och där alla i publiken pekar mot mig, skrattar, viskar och hånar mig. var ifrån kommer dessa känslor?

Det kommer troligtvis långt tillbaka från skolan kan jag tänka mig.

När jag var liten var jag livlig, glad och ville alltid stå i centrum. Stal alla tillfällen i att få uppmärksamhet. Vad mins jag för negativt från skolan då?

Jag var tillsammans med en kille från lekis till tvåan eller tredje klass. Jag mins att när jag var i skolan så ville killarna i skolan se när jag och killen jag var tillsammans med, hånglade. Så på kommando satte vi oss och hånglade med en hel flock killar runt omkring oss glodde som hökar. Jag mins hur min lärare tog in mig i klassrummet när alla var på rast för att prata med mig angående det, och sa att jag måste stå upp för mig själv, att när jag inte vill gå med på sånt så måste jag säga ifrån. Nästa gång min kille kom fram till mig och frågade om vi skulle hångla sa jag att jag inte ville, då gjorde han slut med mig. Veckan efter var han tillsammans med min kompis och nu var det dom som satt och hånglade framför hökarna. Det var min första erfarenhet av killar, makt missbrukare och kontroll freaks, och när dom inte får som dom vill så dumpar dom en som att man inte är värd ett skit. Visserligen var detta i lågstadiet, men det kan nog sätta sina spår iaf.

Jag mins mina lärare som tyckte att jag var oengagerad i skolan. Men problemet låg inte hos mig, det låg hos dom. Dom gjorde så mina lektioner blev ointresserade och svåra att hänga med på.

När jag började i första klass (tror jag det var) så fick alla en fadder, en andraklassare, som satt bredvid en och stöttade och hjälpte en. Jag fick två stycker, Elin och Annelie hette dom. Jag mins att dom var lugna, lite blyga och mycket engagerade vad gällde skolan. Jag förstörde nog deras koncentration då jag var mycket energisk och kunde inte sitta stilla eller vara tyst en sekund då jag inte kunde koncentrera mig på mina uppgifter. Jag mins hur irriterade dom blev allt mer för varje vecka som gick.

På rasterna satt alla och spelade kort, men ingen villa att jag skulle vara med. Vissa stog och hoppade hopprep, jag fick vara med några gånger då lärarna var ute på skolgården, men många gånger "var dom redan för många". Jag mins hur ratad jag började bli, men jag förstod aldrig varför. Jag hade ingen att vara med. Efter skolan gick dom flesta till något som hette "Gården" där ungdomar samlades och tittade på tv, spelade biljard, spela kort eller bara umgicks. Jag brukade aldrig vara där för att jag inte hade några kompisar, men vid några tillfällen följde jag med min syster Jennie dit. Hon hade mycket vänner och jag ville alltid vara som henne, trots att jag kände mig som det svarta fåret jämt och ständigt.

Jag mins ett tillfälle då jag kom till skolan och jag fick höra att det var två stycken som hade blivigt tillsammans och att tjejen var skit snygg. Jag fråga vilka dom var och jag fick höra Robert och Jennie. Det var ju min syster. När alla fick veta att det var min syster vändes alla blickar på mig. Alla blev förvånade att det var min syster, den snygga tjejen som nu var tillsammans med Robban.

Jag har aldrig förstått mig på livet. Skvaller, status och hur man håller sig längst upp på rang ordningen. Jag har bara varit. Funnits till, bara existerat.

Jag kände mig ensam dom flesta dagar, men när jag gick i tvåan åkte hela min klasspå bio och såg filmen Rädda Willy, om en späckhuggare som levde i fångenskap. Hade jag aldrig åkt på den filmen hade jag nog tillbringat flera år till i min ensamhet, men efter den bion fick jag mitt första intresse någonsin, och har varat hela mitt liv. Jag blev galen i späckhuggare.

Livet är så himla märkligt tycker jag. Vissa bara lever det som man själv vill och bryr sig inte speciellt mycket om popularitet eller status. Andra lever lite som i Sex and the city, mycket vänner, mingel, shopping och så vidare. Andra har en hobby, har vänner som har samma hobby, lever sitt liv och låter sig inte påverkas. Jag däremot, har inte fattat än idag hur fasiken jag ska leva mitt liv. Det känns som livet är som ett timglas och sanden bara fortsätter rinna ner, och för min del drabbas jag av panik för jag känner stor press på mig att min sand snart har tagit slut. Det är så förbaskat mycket jag vill hinna med, men jag känner at jag inte hinner. Jag vet inte ens vad jag vill syssla med, förutom modellandet.

Jag har tillbringar 11 år av mitt liv att hoppa runt i olika förhållanden och söka efter bekräftelse. Bekräftelse att jag duger för den jag är. Men saken är den, att idag vet jag att bekräftelse får man inte genom att knulla med halva Sverige, den enda bekräftelsen man får där är att man är en billig madrass som är lätt att få i säng. Nåväl, bättre sent än aldrig att komma fram till det, en annan visste det innan man ens hamnade i sängen med en annan kille. Men precis som allt annat är jag lite slow i huvudet, mer än andra *flinar med generade, röda kinder*

Fast jag får väl trösta mig själv med att tänka att hade jag vart född "normal", vad nu klassas som normal. Men om jag hade haft flyt i det mesta, klarat skolan utan problem, inge problem med koncentration, tal eller skrift, inga problem med att skaffa mig vänner, inge problem med att förstå mig på kroppsspråk, skaffat mig en bra utbildning, träffat min man, girft mig, skaffa barn och så vidare, hur roligt hade det vart då ? Inga utmaningar, hur sysslolös hade jag känt mig då?

Kanske finns det en mening med allt. Jag har ju iaf mycket att lära och är aldirg sysslolös. Man får väl försöka tänka positivt i detta, annars blir jag väl galen.
 

Jag var iväg i helgen och var på bio, jag såg "The day the earth stood still" där jorden får besök från utomjordingen Klaatu som spelas av Keanu Reeves. Han har skickats till Jorden för att samla ihop så många arter på jorden som möjligt och sedan förgöra Jorden och mänskligheten också för den delen. Människan har förstört jorden och kommer inte återhämta sig om människan finns kvar.

Filmen har fått mycket dålig kritik men jag måste säga att jag tyckte den var bra. Jag är en stor beundrare till Al Gores dokumentär "An Inconvenient Truth" och har redan sen 7 års ålder börjat engagerat mig mycket i vad gäller miljö och växthuseffekten.

Jag läste Blondinbellas blogg att hon också hade vart och sett samma film och den blev ingen hit hos henne, och Al Gore var tydligen inget stort fan för henne heller för den delen.

Jag måste säga att jag blir lite orolig när folk inte bryr sig i dom små signalerna man får överallt i media angående klimatet och miljön. Jag menar, visst kan det bli ur tjatigt och man orkar kanske inte bry sig till sist, men dom små pikarna finns ju där av en anledning.

Sverige ligger på tredje (eller om det var fjärde) plats när det gäller vilken land som bryr sig mest om miljön och klimatet, dom ovanför är tomma platser. Jag tycker det är bra att Sverige försöker vara en bra förebild till dom andra länderna och att folk börjar bry sig mer och mer, för vi måste ju ända tänka att denna planet ska vi lämna ifrån oss till nästa generation, eller hur?

Japan (eller om det var Kina) firade in det nya året i år med såpbubblor ist för fyrverkerier, mycket bra av er :) annorlunda men vackert och dessutom mycket mer miljövänligare.

Vi har våra skogar, som ihärdigt försöker suga i sig all koldioxid vi släpper ut, för att sedan andas ut syre så vi ska kunna leva här på Jorden. Samtidigt hugger vi ner skogen.

En fjärdedel av alla mediciner, motsvarande 7000 receptbelagda, har skapats ur regnskogen . Det är mediciner mot bl. a. allergier, hjärt- och kärlsjukdomar och inte minst cancer. Genom skövlingen av regnskogen så går många botemedel förlorade. Och det är en otäck tanke att många av ännu inte upptäckta botemedel kan finnas i den regnskog som just nu skövlas.

Skövlingen av regnskogen går otroligt snabbt. Forskare beräknar att 10 000 kvm, motsvarande två fotbollsplaner regnskog huggs ner varje sekund. Det i sin tur motsvarar att ett område större än hela New York försvinner varje dag. Fortsätter vi så här så kommer regnskogen att vara helt utrotad om 100 år.

Nu har det börjat komma fler och fler el-bilar, och jag håller tummarna så hårt för att den ska bli populär, älskad och mest använd av oss. Bensinen kommer ta slut, det är bara en tidsfråga om när, och har vi inte kommit på något bättre drivmedel till bilen då, som dessutom inte påverkar negativt på miljön, då kommer det bli kaus, och om inte annat - världskrig!

Alla slänger vi sopor, och vi vet ju alla vad som tillhör sopor. det är plast och folie, glas och konserver och allt vad fan det nu är. Plast skadar miljön och djur  jätte mycket. Den innehåller gifter som göra djur impotenta och mycket annat så klart.
 
Här är en nyhets artikel ur Expressen:

100 miljoner ton sopor dödar havet
"The Independent publicerar i dag de alarmerande uppgifterna om vad som händer i Stilla havet.
Den amerikanske oceanografen Charles Moore vid Algalita-stiftelsen för marin forskning har kartlagt de enorma sopberg som döljer sig under vattenytan under 15 års tid.
- Det kan beskrivas som en soppa av plast. Den sträcker sig oavbrutet längs en sträcka som är ungefär dubbelt så stor som USA:s yta, säger han.
De enorma mängderna skräp - framför allt plast - döljer sig under vattenytan och uppskattas ha en tjocklek på tio meter.
Föroreningarna har redan haft katastrofala följder för djurlivet och de flesta delar av näringskedjan påverkas.

"Ofattbara proportioner"

- Det här är en flytande soptipp av ofattbara proportioner. En liknande miljöförstöring skulle aldrig tillåtas att ske över ytan, säger Frode Pleym, talesman i havsfrågor på Greenpeace.
Enligt en forskningsrapport utförd av FN orsakar plastavfall att över en miljon sjöfåglar och drygt 100 000 däggdjur i haven dör varje år.
- Rent fysiskt är det farligt om plasten sätter sig illa till, men det är också farligt för djuren att få i sig, säger Anders Modig, naturvårdschef på Världsnaturfonden."

En annan artikel :

Elektronikavfall på export

"Elektronikindustrin använder betydande mängder av metall för att kunna producera datorer, mobiltelefoner och andra produkter som vi använder i vår vardag. Stora delar av Asien har problem med illegal import av elektronikavfall. Enligt uppgift från Greenpeace dumpas 75 procent av världens elektronikavfall i Asien och Afrika.

Flera nyhetsprogram har också visat reportage från Kina, där en hel stad förvandlats till en soptipp för elektronikavfall. Helt utan skyddsutrustning arbetar människor där med att utvinna metaller och andra ämnen ur avfallet.

Farligt avfall till Afrika för att det är billigare
Problemet är således att många länder i Afrika och Asien inte har kapacitet att ta hand om avfallet på sätt, som skyddar miljön och de anställda. De direkta riskerna är det elektronikskrot som innehåller farliga komponenter, som då också är farligt avfall och som är förbjudna att skicka till länder utanför OECD. Och det är till exempel datorer, TV-apparater, den typen av utrustning. Det finns bara en viktig anledning till att EU-länder skickar sitt avfall till andra sidan jordklotet: det är billigare."

Är detta vad vi ska lämna över till våra barn, barn barn och den kommande generationen? Det finns ett ordsprå jag brukar använda : Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Ska vi testa?

Livets mening är väl att man ska hitta en partner och föra sina gener vidare, eller hur, precis som djuren. Annars om man inte gör det kanske mänskligheten dör ut (inte för att det är någon fara med det).
Men nu för tiden är det allt fler som väntar lång tid innan man binder sig, man vill leka av sig först och leva livet, medans vissa lever livet medans man har stadgat sig. Sen finns det dom som hoppar från förhållande till förhållande, olika partners varannan vecka. Jag har tillhört den kategorien. Om ett förhållande inte gav mig någonting så gav jag mig av fortare än kvickt. Som ett exempel, mitt förra förhållande, där jag badade i pengar och lyx, jag fick allt jag pekade på. Vist var det underbart, men fanns det någon riktig kärlek över huvud taget mellan mig och den mannen ?

Jag undrar ifall jag skulle ha vart lika intresserad om han inte hade alla dessa pengar.
Jag fick Dior parfym, D&G guld klocka, mobil telefon, Versace, Gucci osv osv, märkes saker, smycken och pengar...
Fast tyck nu inte synd om denna man, jag blev lika utnyttjad tillbaka av honom, vi var ett par men ändå inte på något sätt. Vi hade ungeför som ett öppet förhållande, fast när jag tänker efter så var jag nog hans lyxhora, i hans ögon, jag fick pressenter och pengar i massor medans det jag kunde ge honom tillbaka var min kropp. Jag trivdes i det och jag hörde honom aldrig klaga heller, så länge båda är med i spelet och ingen kommer till skada så varför inte. Tyckte det var en väldigt bra överenskommelse, där vi hade ett ögon kontrakt oss i mellan. Men vi båda visste att det inte skulle vara för evigt, det var ju trots allt inte på riktigt, det vi hade han och jag ! Det var ett förhållande där allt kretsade runt, sex, pengar, sprit och fantasi. Och med mina höga drömmar så visste jag att med denna man kunde drömmarna bli verkliga, men aldrig känslorna, allt var bara på lådsas.

Att veta vem man är och att hitta sig själv var något som tog flera flera år för mig, och när jag tänker efter så är jag inte färdig än idag, det är nog något som kan ta hela livet för vissa personer.
Det som jag gjorde fel, och som så många andra också gör, vilket dessutom är så lätt att göra, och absolut inget fel med det heller om man gör det till en viss del, är att jämföra sig själv med andra.
Med ack vilka konsekvenser det kan bli om man aldrig kommer ur den banan i rätt tid.
Jag jämförde mig själv med andra exakt hela tiden och jag ville hela tiden bli någon som jag inte var, jag bytte till och med ut mitt namn till något annat, jag ville bli allt annat förutom den jag egentligen var.
Jag har nog provat på allt i mina tonårsdagar. Jag var svartrockare, kickersbrud, punkare, wannabe-rasist (fast jag är italienare hahaha) bimbo, pundare, rejvare, jag o min tjejkompis åkte till Stockholm vid ett tillfälle och låtsades vara uteliggare. ja, you name it alltså. Gud vad vilse man har vart i sig själv, och kan än idag känna så, men inte alls lika mycket som jag har varit.
Samtidigt måste jag säga att jag har haft ett enormt flyt i det mesta. Nu när man blivigt äldre har man tagit till sig all information på ett annat sätt än förr.
Jag har än idag kontakt (till och från) med mina förra lärare som jag hade på Uven. Efter jag hoppade av gymnasiet fick jag börja på Uven, en special skola som dom hade, där man läste kärnämnen en gång i veckan och resten av dagarna var man ute på praktik, ett riktigt bra tillfälle för mig att möta människor och utvecklas, och nykter dessutom. Jag menar, när jag var full var det ju inge problem att prata, men nykter, då var det ju en helt annan sak. Man var så blottad på något sätt.
På Uven, eller Villa Lugnet som det heter, fick jag mycket stöd och jag hade lärare som trodde på mig och mina talanger, vilket kändes så himla bra. jag kände mig betydelsefull. Och dom var betydelsefulla för mig. Tack !

Sedan har jag haft mina arbets kollegor, som i början tyckte jag var en lite bimbo tjej som tog mitt utseende i försvar hela tiden, vilket jag även gjorde, för att jag var så enormt osäker på mig själv och visste inte bättre. Men efter en tid, efter man möttes halva vägen var och jag vågade sakta men säkert ta av mig den där masken och visa mitt rätta jag för mina arbets kollegor, vågade jag dessutom tro mer på mig själv och hitta mitt rätta jag. Mina arbets kollegor, både i Härnösand och i Uppsala, har givit mig enormt mycket stöd och tillit, dom har hjälpt mig att våga mycket mer än vad jag tidigare bara hade drömt om. Tack !

Jag har lärt känna mig själv så mycket den senaste tiden. Jag kan beskriva mig själv. Jag är en glad tjej som sprider god energi runtomkring mig. Jag stöttar personer i min omgivning i sina val och känslor och jag låter aldrig någon känna sig utanför. Jag tar inte mitt utseende i försvar längre, förutom när jag står framför kameran, där jag gör mitt jobb. Jag är stolt över den jag är, men låter inte min stolthet trycka ner andra. Jag är inte självisk längre, utan frågar hellre hur det är med någon annan än berättar hur jag själv mår. Jag bekräftar till personen som pratar med mig att jag även har hört och tagit till mig i vad personen har sagt, det är en sådan skillnad på att lyssna och att verkligen bli hörd.

Många kanske tycker att blogg är lite små fjantigt och kräver mycket tid. För mig handlar det inte om att få så många läsar som möjligt eller skriva mest inlägg, min blogg har jag för mig själv för att rensa mina tankar, mina erfarenheter och dom som vill och är intresserade, delar jag med mig till.

Min blogg är en del av min utveckling, mitt liv, mitt förflutna och min framtid.
Jag kanske har erfarenheter som en del känner igen sig i och kanske kan ta min blogg som hjälpmedel, inte vet jag. huvudsaken för mig är att jag själv känner att jag har nytta av den, sen vad alla andra tycker, det är ju upp till var och en, ingen tvingar en att läsa.

Många har blogg idag och utnyttjar sin blogg till olika saker, kanske bara skriva om sin vanliga vardag, skriva om sin familj, om sin kärlek, om sitt barn, om att kanske vara ensamstående med sitt barn osv, jag utnyttjar min blogg och skriver om min bakgrund, min utveckling, om mig idag, mina tankar, hur man ska gå vidare och hitta sig själv och hur framtiden ska se ut. Allas liv ser så olika ut, men det finns alltid någon som man känner en samhörighet till, ett igenkännande.
Jag har dock inte hittat någon ännu som har en liknande bakgrund och ett samma intresse som mig, vilket kan vara lite jobbigt för man känner sig lite utanför och annorlunda, men jag vet att det finns människor som har en liknande och kanske till och med en värre situation som mig, det gäller bara att nå ut till dom och finna dom. Jag tror att det är väldigt viktigt för alla människor att hitta någon som vars liv ser någorlunda lika ut som sitt egna, för det är ett sätt att dela med sig av sina erfarenheter och växa som människa, och dessutom inte känna sig ensam. det kan vara farligt att känna sig ensam tror jag.
Men bara så du vet, ingen är ensam....