lifeslife

När jag blickar tillbaka på mitt liv är det ganska luddigt. Jag har undrat över mycket, över mitt beteende, beslut som jag tagit och varför jag har varit så annorlunda. Varför har jag varit som jag varit.

Jag har precis läst ut Jenna Jameson´s självbiografi och nu läser jag en ny bok som heter En annorlunda barndom som är också en självbiografi av Iris som har autism. I båda böckerna känner jag igen mig själv så mycket i deras historier.

Jenna Jameson som valde att bli någon annan och inte Jenna Missoli, samma med mig, jag valde att vara Moa Mason istället för Liv. Jenna hoppade från förhållande till förhållande och sökte efter den trygghet hon saknade som liten, precis som mig själv. Jag har hoppat från förhållande till förhållande för att söka bekräftelse och få veta om det går att älska mig. Jennas mamma dog när Jenna var litet barn, min mamma övergav mig när jag var ca ett år. Jennas pappa var upptagen med sitt jobb, precis som för mig, min fosterpappa jobbade också konstant (i mina ögon iaf). Och jag tror att saknar man en fadersfigur så börjar man söka efter den någon annanstans, och på något annat vis.
Jag har precis som Jenna, gjort otroligt osmakliga saker för att få reaktion från män.

Iris, som skrivit sin självbiografi om sin autism är som att sitta och läsa om mig själv. Jag är född med ADHD och Aspergers Syndrom. När jag var liten fick jag hela tiden höra att jag var oengagerad och saknade empati för andra människor. När jag tänker tillbaka så mins jag att i mitt första förhållande tyckte jag jätte mycket om att se min dåvarande pojkvän ledsen, jag ville se en annan reaktion än den dominans som han hade, och där jag alltid var underlägsen. Men när jag sårade han så fick han en annan reaktion och blev underlägsen och jag överlägsen. Det handlade inte om att jag förstod att det gjorde ont för honom, det handlade bara om att få se en annan reaktion från en människa. Alltid var det jag som var underlägsen och som man kunde klaga på, men när han grät, det kändes så skönt att se att en annan människa kunde visa samma reaktion som jag kunde. Många gånger var det jag som fick han att gråta genom mitt fula spel att såra honom, fast jag förstod aldrig att jag sårade honom på riktigt. När en annan människa var ledsen tyckte jag hela tiden att personen spelade teater för mig och jag tyckte personen var patetisk.

Jag har alltid haft en hög smärttröskel och börjande sällan gråta när jag gjorde illa mig. Jag minns vid flera olika tillfällen, tex när jag och några grannungar lekte på ett byggställe och jag klev på en planka där en lång rostig spik stod upp och jag klev precis där och fick spiken rätt igenom foten. Jag mins känslan hur något trängde sig in, ilande genom foten. jag stod helt stilla, flinade och ropade på mina vänner att dom skulle komma och stödja meig medans jag skulle höja upp foten så spiken skulle dras ur. Jag gjorde inte en min och jag mins inte att jag hade ont heller, men när vi kom hem, med två av mina vänner på varsin sida av mig som gav mig stöd, fick min mamma spel när hon såg mig och började genast tvätta mitt sår med sprit och började ifrågasätta om jag hade fått någon vaccinspruta. Jag själv satt mest bara och flinade.

När jag flyttade till Härnösand, sommaren 2006, där jag fick mitt första jobb, min första lägenhet och fick för första gången ta mitt egna ansvar och hade ingen som kunde få saker och ting gjort förutom jag själv, det var då jag klev ur min bubbla, min egna värld, och vaknade till verkligheten. Jag brukar säga att jag föddes 2006. Och jag började genast samla på mig så mycket information som möjligt för att överleva. Men jag har fortfarande så mycket att lära. Jag har så svårt att skildra arbetslivet och privatlivet tillexempel, men mycket bättre nu än förr måste jag säga. Jag brukar ta med mig mina problem som jag har på jobbet,hem. Fortsätta grubbla på problemen som vi har på jobbet, hemma och jag tar åt mig väldigt lätt när jag får kritik på jobbet. Jag tar det så personligt.

Än idag har jag jätte svårt för att läsa av kroppsspråk och det är grymt jobbigt ibland. Tillexempel kan jag ha en kill kompis jätte länge och aldrig märka av att han stöter på mig och har hur länge som helst vart förälskad i mig, jag fortsätter att vara i min egna värld och tro att vi bara är vänner.

Jag sa till min mamma här om dagen, i ren frustration och panik : Varför var jag tvungen att födas med detta handkapp? till vilken nytta, allt blir ju mycket svårare, varför kan jag inte bara få vara normal? " Ibland, eller rätt ofta faktiskt, känns det som jag är ensam att ha dom problem jag har. Jag känner mig alltid utpekad och hånad. Som att det är strålkastare som är riktade på mig och där alla i publiken pekar mot mig, skrattar, viskar och hånar mig. var ifrån kommer dessa känslor?

Det kommer troligtvis långt tillbaka från skolan kan jag tänka mig.

När jag var liten var jag livlig, glad och ville alltid stå i centrum. Stal alla tillfällen i att få uppmärksamhet. Vad mins jag för negativt från skolan då?

Jag var tillsammans med en kille från lekis till tvåan eller tredje klass. Jag mins att när jag var i skolan så ville killarna i skolan se när jag och killen jag var tillsammans med, hånglade. Så på kommando satte vi oss och hånglade med en hel flock killar runt omkring oss glodde som hökar. Jag mins hur min lärare tog in mig i klassrummet när alla var på rast för att prata med mig angående det, och sa att jag måste stå upp för mig själv, att när jag inte vill gå med på sånt så måste jag säga ifrån. Nästa gång min kille kom fram till mig och frågade om vi skulle hångla sa jag att jag inte ville, då gjorde han slut med mig. Veckan efter var han tillsammans med min kompis och nu var det dom som satt och hånglade framför hökarna. Det var min första erfarenhet av killar, makt missbrukare och kontroll freaks, och när dom inte får som dom vill så dumpar dom en som att man inte är värd ett skit. Visserligen var detta i lågstadiet, men det kan nog sätta sina spår iaf.

Jag mins mina lärare som tyckte att jag var oengagerad i skolan. Men problemet låg inte hos mig, det låg hos dom. Dom gjorde så mina lektioner blev ointresserade och svåra att hänga med på.

När jag började i första klass (tror jag det var) så fick alla en fadder, en andraklassare, som satt bredvid en och stöttade och hjälpte en. Jag fick två stycker, Elin och Annelie hette dom. Jag mins att dom var lugna, lite blyga och mycket engagerade vad gällde skolan. Jag förstörde nog deras koncentration då jag var mycket energisk och kunde inte sitta stilla eller vara tyst en sekund då jag inte kunde koncentrera mig på mina uppgifter. Jag mins hur irriterade dom blev allt mer för varje vecka som gick.

På rasterna satt alla och spelade kort, men ingen villa att jag skulle vara med. Vissa stog och hoppade hopprep, jag fick vara med några gånger då lärarna var ute på skolgården, men många gånger "var dom redan för många". Jag mins hur ratad jag började bli, men jag förstod aldrig varför. Jag hade ingen att vara med. Efter skolan gick dom flesta till något som hette "Gården" där ungdomar samlades och tittade på tv, spelade biljard, spela kort eller bara umgicks. Jag brukade aldrig vara där för att jag inte hade några kompisar, men vid några tillfällen följde jag med min syster Jennie dit. Hon hade mycket vänner och jag ville alltid vara som henne, trots att jag kände mig som det svarta fåret jämt och ständigt.

Jag mins ett tillfälle då jag kom till skolan och jag fick höra att det var två stycken som hade blivigt tillsammans och att tjejen var skit snygg. Jag fråga vilka dom var och jag fick höra Robert och Jennie. Det var ju min syster. När alla fick veta att det var min syster vändes alla blickar på mig. Alla blev förvånade att det var min syster, den snygga tjejen som nu var tillsammans med Robban.

Jag har aldrig förstått mig på livet. Skvaller, status och hur man håller sig längst upp på rang ordningen. Jag har bara varit. Funnits till, bara existerat.

Jag kände mig ensam dom flesta dagar, men när jag gick i tvåan åkte hela min klasspå bio och såg filmen Rädda Willy, om en späckhuggare som levde i fångenskap. Hade jag aldrig åkt på den filmen hade jag nog tillbringat flera år till i min ensamhet, men efter den bion fick jag mitt första intresse någonsin, och har varat hela mitt liv. Jag blev galen i späckhuggare.

Livet är så himla märkligt tycker jag. Vissa bara lever det som man själv vill och bryr sig inte speciellt mycket om popularitet eller status. Andra lever lite som i Sex and the city, mycket vänner, mingel, shopping och så vidare. Andra har en hobby, har vänner som har samma hobby, lever sitt liv och låter sig inte påverkas. Jag däremot, har inte fattat än idag hur fasiken jag ska leva mitt liv. Det känns som livet är som ett timglas och sanden bara fortsätter rinna ner, och för min del drabbas jag av panik för jag känner stor press på mig att min sand snart har tagit slut. Det är så förbaskat mycket jag vill hinna med, men jag känner at jag inte hinner. Jag vet inte ens vad jag vill syssla med, förutom modellandet.

Jag har tillbringar 11 år av mitt liv att hoppa runt i olika förhållanden och söka efter bekräftelse. Bekräftelse att jag duger för den jag är. Men saken är den, att idag vet jag att bekräftelse får man inte genom att knulla med halva Sverige, den enda bekräftelsen man får där är att man är en billig madrass som är lätt att få i säng. Nåväl, bättre sent än aldrig att komma fram till det, en annan visste det innan man ens hamnade i sängen med en annan kille. Men precis som allt annat är jag lite slow i huvudet, mer än andra *flinar med generade, röda kinder*

Fast jag får väl trösta mig själv med att tänka att hade jag vart född "normal", vad nu klassas som normal. Men om jag hade haft flyt i det mesta, klarat skolan utan problem, inge problem med koncentration, tal eller skrift, inga problem med att skaffa mig vänner, inge problem med att förstå mig på kroppsspråk, skaffat mig en bra utbildning, träffat min man, girft mig, skaffa barn och så vidare, hur roligt hade det vart då ? Inga utmaningar, hur sysslolös hade jag känt mig då?

Kanske finns det en mening med allt. Jag har ju iaf mycket att lära och är aldirg sysslolös. Man får väl försöka tänka positivt i detta, annars blir jag väl galen.