lifeslife

Livets mening är väl att man ska hitta en partner och föra sina gener vidare, eller hur, precis som djuren. Annars om man inte gör det kanske mänskligheten dör ut (inte för att det är någon fara med det).
Men nu för tiden är det allt fler som väntar lång tid innan man binder sig, man vill leka av sig först och leva livet, medans vissa lever livet medans man har stadgat sig. Sen finns det dom som hoppar från förhållande till förhållande, olika partners varannan vecka. Jag har tillhört den kategorien. Om ett förhållande inte gav mig någonting så gav jag mig av fortare än kvickt. Som ett exempel, mitt förra förhållande, där jag badade i pengar och lyx, jag fick allt jag pekade på. Vist var det underbart, men fanns det någon riktig kärlek över huvud taget mellan mig och den mannen ?

Jag undrar ifall jag skulle ha vart lika intresserad om han inte hade alla dessa pengar.
Jag fick Dior parfym, D&G guld klocka, mobil telefon, Versace, Gucci osv osv, märkes saker, smycken och pengar...
Fast tyck nu inte synd om denna man, jag blev lika utnyttjad tillbaka av honom, vi var ett par men ändå inte på något sätt. Vi hade ungeför som ett öppet förhållande, fast när jag tänker efter så var jag nog hans lyxhora, i hans ögon, jag fick pressenter och pengar i massor medans det jag kunde ge honom tillbaka var min kropp. Jag trivdes i det och jag hörde honom aldrig klaga heller, så länge båda är med i spelet och ingen kommer till skada så varför inte. Tyckte det var en väldigt bra överenskommelse, där vi hade ett ögon kontrakt oss i mellan. Men vi båda visste att det inte skulle vara för evigt, det var ju trots allt inte på riktigt, det vi hade han och jag ! Det var ett förhållande där allt kretsade runt, sex, pengar, sprit och fantasi. Och med mina höga drömmar så visste jag att med denna man kunde drömmarna bli verkliga, men aldrig känslorna, allt var bara på lådsas.

Att veta vem man är och att hitta sig själv var något som tog flera flera år för mig, och när jag tänker efter så är jag inte färdig än idag, det är nog något som kan ta hela livet för vissa personer.
Det som jag gjorde fel, och som så många andra också gör, vilket dessutom är så lätt att göra, och absolut inget fel med det heller om man gör det till en viss del, är att jämföra sig själv med andra.
Med ack vilka konsekvenser det kan bli om man aldrig kommer ur den banan i rätt tid.
Jag jämförde mig själv med andra exakt hela tiden och jag ville hela tiden bli någon som jag inte var, jag bytte till och med ut mitt namn till något annat, jag ville bli allt annat förutom den jag egentligen var.
Jag har nog provat på allt i mina tonårsdagar. Jag var svartrockare, kickersbrud, punkare, wannabe-rasist (fast jag är italienare hahaha) bimbo, pundare, rejvare, jag o min tjejkompis åkte till Stockholm vid ett tillfälle och låtsades vara uteliggare. ja, you name it alltså. Gud vad vilse man har vart i sig själv, och kan än idag känna så, men inte alls lika mycket som jag har varit.
Samtidigt måste jag säga att jag har haft ett enormt flyt i det mesta. Nu när man blivigt äldre har man tagit till sig all information på ett annat sätt än förr.
Jag har än idag kontakt (till och från) med mina förra lärare som jag hade på Uven. Efter jag hoppade av gymnasiet fick jag börja på Uven, en special skola som dom hade, där man läste kärnämnen en gång i veckan och resten av dagarna var man ute på praktik, ett riktigt bra tillfälle för mig att möta människor och utvecklas, och nykter dessutom. Jag menar, när jag var full var det ju inge problem att prata, men nykter, då var det ju en helt annan sak. Man var så blottad på något sätt.
På Uven, eller Villa Lugnet som det heter, fick jag mycket stöd och jag hade lärare som trodde på mig och mina talanger, vilket kändes så himla bra. jag kände mig betydelsefull. Och dom var betydelsefulla för mig. Tack !

Sedan har jag haft mina arbets kollegor, som i början tyckte jag var en lite bimbo tjej som tog mitt utseende i försvar hela tiden, vilket jag även gjorde, för att jag var så enormt osäker på mig själv och visste inte bättre. Men efter en tid, efter man möttes halva vägen var och jag vågade sakta men säkert ta av mig den där masken och visa mitt rätta jag för mina arbets kollegor, vågade jag dessutom tro mer på mig själv och hitta mitt rätta jag. Mina arbets kollegor, både i Härnösand och i Uppsala, har givit mig enormt mycket stöd och tillit, dom har hjälpt mig att våga mycket mer än vad jag tidigare bara hade drömt om. Tack !

Jag har lärt känna mig själv så mycket den senaste tiden. Jag kan beskriva mig själv. Jag är en glad tjej som sprider god energi runtomkring mig. Jag stöttar personer i min omgivning i sina val och känslor och jag låter aldrig någon känna sig utanför. Jag tar inte mitt utseende i försvar längre, förutom när jag står framför kameran, där jag gör mitt jobb. Jag är stolt över den jag är, men låter inte min stolthet trycka ner andra. Jag är inte självisk längre, utan frågar hellre hur det är med någon annan än berättar hur jag själv mår. Jag bekräftar till personen som pratar med mig att jag även har hört och tagit till mig i vad personen har sagt, det är en sådan skillnad på att lyssna och att verkligen bli hörd.

Många kanske tycker att blogg är lite små fjantigt och kräver mycket tid. För mig handlar det inte om att få så många läsar som möjligt eller skriva mest inlägg, min blogg har jag för mig själv för att rensa mina tankar, mina erfarenheter och dom som vill och är intresserade, delar jag med mig till.

Min blogg är en del av min utveckling, mitt liv, mitt förflutna och min framtid.
Jag kanske har erfarenheter som en del känner igen sig i och kanske kan ta min blogg som hjälpmedel, inte vet jag. huvudsaken för mig är att jag själv känner att jag har nytta av den, sen vad alla andra tycker, det är ju upp till var och en, ingen tvingar en att läsa.

Många har blogg idag och utnyttjar sin blogg till olika saker, kanske bara skriva om sin vanliga vardag, skriva om sin familj, om sin kärlek, om sitt barn, om att kanske vara ensamstående med sitt barn osv, jag utnyttjar min blogg och skriver om min bakgrund, min utveckling, om mig idag, mina tankar, hur man ska gå vidare och hitta sig själv och hur framtiden ska se ut. Allas liv ser så olika ut, men det finns alltid någon som man känner en samhörighet till, ett igenkännande.
Jag har dock inte hittat någon ännu som har en liknande bakgrund och ett samma intresse som mig, vilket kan vara lite jobbigt för man känner sig lite utanför och annorlunda, men jag vet att det finns människor som har en liknande och kanske till och med en värre situation som mig, det gäller bara att nå ut till dom och finna dom. Jag tror att det är väldigt viktigt för alla människor att hitta någon som vars liv ser någorlunda lika ut som sitt egna, för det är ett sätt att dela med sig av sina erfarenheter och växa som människa, och dessutom inte känna sig ensam. det kan vara farligt att känna sig ensam tror jag.
Men bara så du vet, ingen är ensam....

Jag vet att det är många som tror sig veta mycket om mig. Att jag som barn och tonåring varit ett struligt barn som varit oengagerad och inte brytt sig om varken skolan eller andra människor. Dom hade nog redan förutspått hur min framtid skulle se ut.

Men - ni känner inte alls mig, ni har ingen aning om vilket känslomässigt krig jag har haft genom min uppväxt eftersom jag aldrig pratat om det, eftersom alla var precis lika som dom tyckte jag var ; oengagerad och inte brydde sig. Det var aldrig någon som frågade mig eller pratade med mig om hur jag tänkte eller kände mig eller hur jag mådde.
Jag har aldrig haft någon vuxen som funnits där och givit mig det stöd jag velat haft utan blev hela tiden tagen som en ointresserad person som sket i allt, vilket inte var fallet. Jag var ett barn, och en tonåring som aldrig fick chansen att visa mina tallanger eller aldrig heller blev tagen på allvar, aldrig fick den uppmärksamhet ett barn borde få, så jag försökte hela tiden stjäla den uppmärksamheten, men det blev då i ställt en negativ uppmärksamhet.
Jag vet att det inte är många som egentligen vet om vad jag har sysslat med i mitt liv, förutom dom närmsta kompisar jag haft, dom vet om allt, på grund av att dom har varit en del av det.
Vi ingick alla i en lek och försökte förstå oss på spelreglerna eftersom ingen berättade dom för oss. Men alla vet väl hur tonårstiden är, eller hur, det är fruktansvärd - om du inte kan spelreglerna

Dont hate the players , hate the game.


Men ingen människa är född ond, det är livserfarenheterna som formar en människa, och det finns alltid en förklaring till en persons beteende och uppförande.
Man ska aldrig döma en person på en gång, anser jag. En människa som verkar ond och inte verka bry sig, ta reda på varför denna person beter sig som han eller hon gör. Allt är så psykologiskt.

Stå din vän nära men din fiende närmare - det stämmer så bra, för du kommer förstå dig på människor bättre. i både gått och ont.
Dom som känner mig vet att jag tror stenhårt på karma. Absolut, det gör jag, för jag har märkt det, det du ger får du tillbaka. kanske inte av samma person men någon gång i livet kommer det tillbaka till dig.
-Jag har ställt upp på alla dom som bett mig om hjälp, om jag anser att jag kan hjälpa.
När jag flyttade till Härnösand träffade jag en tjej som mådde psykiskt dåligt men inte fick någon hjälp, för att hon inte bad om det genom att säga det, utan hon torterade sig själv, och det är ett annat sätt att be om hjälp, och flaskan var en av dom som tröstade henne för stunden. Hennes föräldrar var separerade sen en lång tid tillbaka och hon hade väl inte så bra kontakt med varken sin mamma eller pappa och hon kände att hon inte passade in någonstans.
Jag kände igen mig så mycket i hur hon kände, jag erbjöd henne att få komma till mig och bo hos mig en stund och hon tackade ja till det. Hon bodde till och från hos mig i ca ett år. En dag när jag kom hem från jobbet hade hon suttit hemma hos mig och druckit två liter vin, knaprat i sig massa Atarax tabletter och tagit ur rakblad ut rakhyvlar och skurit upp handlederna.
Jag blev chockad, jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Hon skratta, grät, skratta, grät, kolappsade på golvet och bröt ihop, och var desperat, vad skulle jag göra? Jag beslutade mig för att kontakta hennes mamma, min vän behövde hjälp, jag kunde inte hjälpa henne mer än att få hennes mamma och öppna ögonen och inse att hennes dotter faktiskt skriker på hjälp. Jag visste att min vän antagligen kommer bli jävligt förbannad på mig som kontaktar hennes mamma, men samtidigt förstog jag att hon senare i livet kommer inse att jag gjorde det för att jag älskade henne och inte ville sitta och titta på medans hon sjönk djupare och djupare i sin depression. Hon fick den hjälp hon behövde och mår bra idag, har ett jobb, egen lägenhet och en otroligt fin pojkvän som dessutom stöttar henne i att börja studera igen.

En annan kompis blev utkastad från hennes sambos lägenhet och ringde till mig och visste inte vart hon skulle ta vägen, jag öppnade min dörr för henne också och hon bodde hos mig över ett halvår. Även hon hade depressioner och åt piller för det.
Så jag har haft två tjejer som bott hos mig, tjejer som vart riktigt fina tjejer men båda med depressioner och skurit sig riktigt djupt i handlederna där dom idag har så stora ärr att man tror nästan dom har försökt tälja av hela armen.
Det är en sådan skön känsla av att hjälpa andra människor. Det går inte att beskriva, men att se människors tacksamhet och se hur dom sedan klara sig utan min hjälp, det är nästan som att se ett barn ta sina första steg och till slut inte behöver min hjälp att stödja sig längre *skrattar*
Jag känner att jag hjälper dom jag kan hjälpa för att den godheten kommer tillbaka till mig senare i livet.
Jag vill inte vara en kall, elak person, jag vill bli betraktad för den jag är, en hjälpsam och förstående person.

döm inte hunden efter pälsen, ta reda på vem som döljer dig bakom skalet, masken man sätter på sig för att dölja den skam man har i själen. försök att se mitt/ditt/hans/hennes riktiga jag.

I helgen kom Linda, har inte träffat henne sen jag flyttade till Härnösand då jag hade mina drogproblem, det är två år sedan. Det var så himla skönt att träffa henne. Hon har fått vart på behandlingshem nu i två år och fått professionell hjälp med sina problem. Det kändes så skönt att få se och höra hur långt hon har kommit och hur mycket hon har utvecklas och börjat tagit i tur med saker och ting. Samtidigt kunde hon förstå mig bättre när jag berättade om saker jag funderade på och hur jag fungerade.
Jag berättade om min skam att bära företagets logga när jag arbetar, jag berättade hur jag hela tiden känner mig utpekad, oavsett vilken situation jag är i, så är jag alltid i huvudrollen där jag är skurk. Hon frågade mig "för vem är det du skäms över? " Bra fråga, för vem är det egentligen jag är rädd för som ska se mig? Vem är det jag ska skämmas för och för vad?

Jag var tvungen att öppna mitt sinne, spola tillbaka tiden och minnas sådant jag hade blockerat och gömt i en mapp i mitt minne och satt lösenordskydd på mappen så att jag inte skulle kunna öppna och minnas det igen. Men på någon vis öppnade jag den mappen i helgen och mindes saker jag inte hade tänkt på på väldigt länge.
Jag förstog nu varför jag från början flyttade från Uppsala, det var mitt sätt att fly från mitt förflutna, alla minnen och människor jag var rädd för.
När jag flyttade tillbaka kände jag inte av min rädsla, jag hade glömt bort vad det var jag var rädd för, tills en dag då jag jobbade och ett igenkänt ansikte plötsligt mötte min blick. Jag fick genast en väldigt konstig, otäck känsla i magen, och jag mindes den från högstadiet, fast jag hade glömt bort känslan, rädslan och mitt gömande.
Jag mindes nu hur jag såg på mitt liv i högstadiet. Jag hade aldrig vart någon populär tjej, utan jag var mest för mig själv eller hakade på någon ibland. Men jag trivdes ganska bra i min ensamhet också.
Jag hade mitt stora intresse för späckhuggare och jag nöjde mig med att sitta och läsa om dom eller rita mina små mini späckisar i mitt klotter block. Jag hade bjudit med mig en tjej i klassen till Mallorca två år i rad, så hon, jag och hennes kompisar satt vid ett eget bort i klassrummet medans dom populära satt vid ett annat.
I klassen hade vi en tjej som hette Bella, hon hade bruna ögon, brunt hår, ett otroligt vackert leende och hade enormt mycket vänner och alla killar ville vara i närheten av henne. Hon gick i kören och hade den finaste rösten av alla. Allt hon gjorde såg folk upp till, och jag kunde bara drömma om att bli som henne. Jag var den raka motsatsen. Jag hade inte speciellt mycket vänner, jag var långt ifrån utåtriktad och jag var en grubblare, precis som idag.
Men på någon sätt, jag vet inte hur eller varför, men jag började gå i kören också, jag började sjunga med henne, hon och jag sjöng i kyrkan och på olika tillställningar. Jag började spela piano och ville bara synas mer och förhoppningsvis kunna få vara med i den populära världen.
Det närmades Lucia, alla visste egentligen redan vem som skulle bli klassens Lucia i år igen, Bella, som alla andra år så klart. Alla elever fick skriva ett varsitt namn på en lapp, lägga lappen i tillsammans med alla andras lapp, i en stor skål, och den som fick mest namn blev Lucia. Det ekade namnet "Bella" ett bra tag tills plötsligt namnet "Liv " kom. Och igen... Och igen. Jag såg både förvånad och förskräkt ut, då jag hade aldrig blivigt röstad till något tidigare. Var detta ett skämt, som i filmen "Carrie"? Vem hade egentligen röstat på mig och varför? Tänk om Bella blir förbannad på mig nu för att hon kanske känner att jag har stulit hennes titel?

Jag blev klassens Lucia och vi gick Lucia tåg till äldre boende, till dagis och sendan i kyrkan. Den var en känsla jag aldrig känt förr. Plötsligt hade folk börjat prat med mig lite mer och jag hade kanske börjat blivigt någon, men vem och hur skulle jag hantera den nya situationen.
Det blev ett nytt år och jag träffade en kille, som var äldre än mig. han gick i nian och jag gick ju bar i sexan, och det om något väckte mycket uppmärksamhet. Det kändes som om alla pratade om det. Det blev vår och jag och nionde klass killen hade vart ett par i tre månader. Alla visste om det och var nyfikna på vad vi gjorde, så många av tjejerna i min klass och jag satt mycket inne på tjejernas toalett och pratade tjejsnack. Jag mindes hur tjejerna hade hängt där inne lång tid innan jag började bli inbjuden på tjej mötena inne på damtoaletterna. Men nu var det som om jag var mötets mittpunkt och alla ville veta vad man gjorde med en kille, mer än bara hångla och låta han ta på ens bröst (om man nu hade börjat fått det än). Jag berättade om mina upplevelser, våra petting, och oralsexet. Jag kände mig som en lärare nästan, som någon expert som skulle lära ut, lära ut till dom som var populära.
Våren var på infart, vårkänslorna hade turbolens i mig och jag hade känslor i mig jag aldrig känt förr. Mina hormoner var i full gång och jag ville ha sex, fast jag egentligen inte ens visste vad det var. Jag visste bara att det var förbjudet, därför blev jag ännu mer nyfiken.
Jag mins första gången jag såg min niondeklass killes sperma, och jag fattade inte vad det var för fel på honom, var han sjuk? Men efter mycket teoretisk övning genom att han visat mig hans sexfilmer och hans Cats tidningar (porr), ville jag övergå till praktiken nu, fast jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på eller vad det kunde bli för konsekvenser.
Att vara tolv år, inte veta ett skit om sex och samlevnad, inte ha någon att prata om det med, och sedan ha en kille som var lika nyfiken på det som mig men egentligen inte visste vad som var rätt eller fel, utan ta porr som ett bra exempel, sabbade både hans och min verklighets bild om sex.
Att bli av med oskulden var inte någon speciellt, det ångrar jag jätte mycket, jag ångrar att jag hade så förbaskat bråttom. Det gjorde bara ont och var över på 2 sekunder.
Hela hans och mitt förhållande, var ett enda drama, och ingenting var på riktigt, allt kretsade bara runt sex, inte kärlek, utan sex, desto mer brutal sex desto bättre. Jag fattade ändå inte bättre och hade inget annat att jämföra med förutom det man sett på sexfilm och cats tidningar. Två år varade detta fiasko och det finns mycket mer att prata om där egentligen, men det jag inte har sagt........

Jag mins hur alla pratade, var nyfikna och ville ha en syndabock. Plötsligt blev jag kallad som en hora, fast jag bara hade vart med en enda person. Jag visste inte ens vad hora var för något. Först blev, vad jag trodde, omtyckt för att ha mina sexuella erfarenheter som jag kunde dela med mig av till dom andra som i te hade gått så långt, sedan blev jag betraktad som en hora och lösaktig dagen efter. Varför?

När jag började i högstadiet började den riktiga kampen.
Det första som hände var att vår klass från sexan splittrades, jag var på okänd mark med nya ansikten, och jag ville bara springa och gömma mig. Men det verkade som om dom populära från sexan inte hade någon problem med att börja i högstadiet, hitta nya vänner, dom anpassade sig jätte bra och fortsatte vara populära.
Jag började träffa nya också, och jag träffade tjejer som fick mig att börja stå upp för mig själv mer och inte springa och gömma mig så fort jag blev rädd, utan bemöta rädslan och övervinna den. Jag hängde ihop med två olika tjej gäng, och där förekom det mycket alkohol, någon jag inte hade så mycket erfarenhet av tidigare, men det var någon nytt och spännande.
Det dröjde inte länge förens jag började hänge med mina tjej gäng på disco på helgerna. Vanligtvis brukade discona vara i samma ort där vi bodde, men nu gick vi i högstadiet, då var discot i en annan ort och skolan fixade bussar som gick dit. Alla smugglade med sig små petflaskor med sprit i, vi satt längst bak i bussen, drack, sjöng och fixade oss innan vi var framme. Vi började kvällen med att dansa, eftersom man hade supit hela resan dit, som tog kanske ca en timme att åka, så var man lagom snurrig i skallen när man var framme. Efter lite dans och efter man visat upp sig drog man ut, och jag tog mitt första halsbloss på en cigarett, alla mina tjejkompisar rökte och nu även jag.
Hela min högstadie tid bestod av alkohol, killar och kompisar. Ingen fattade ändå någonting, inte jag heller. Varken jag eller någon annan verkade fatta att skolan var viktig. Det gick så långt att vi till och med började dricka sprit i skolan. Jag mins en morgon när jag skulle till plugget, att jag gick till barskåpet hemma och tog en klunk whisky innan jag drog iväg. alla mina kompisar hade petflaskor i skåpet med HB.
En dag gick jag i korridoren, jag såg mina tjej kompisar kom rusande och sprang in på ena toaletten. Jag fattade ingenting utan sprang fram till toalett dörren som var låst och knackade på. Det var helt tyst men tystnaden avbröts plötsligt av en flock tjejers garv. När dom äntligen öppnade dörren satt dom inne på toan och drack HB och öl. Jag gick in och gjorde dom sällskap.
En gång satt vi på en parkbänk en liten bit bort från skolan och drack HB ut spätt med läsk, jag blev riktigt full, på skoltid. Jag fattar inte idag vad som fick mig eller någon annan av dessa tjejer jag umgicks med, att göra sådana här dumheter?
Jag satt as packad inne i klassrummet och stank sprit. Mina betyg rasade och jag tappade totalt värde för mig själv.
Jag var vid ett tillfälle inne på toaletten med en kille jag var tillsammans med, i skolan. Vad vi gjorde var allt förutom kissa. Rykten spreds och jag var inte ensam att vara syndabock. Det blev bråk, mer sprit, mer killar, fester och skolan var inte skola för mig utan ett ställe där jag träffade mina kompisar och planerade helgen.
Varje gång jag hade hamnat i säng med en kille skämdes jag så enormt och ville få det ogjort. Men ändå gjorde man det om och om igen. Och sämre och sämre mådde man.
Jag började skära mig, jag hade sett dom andra tjejerna göra det, och dom hade berättat att dom gjorde det inte för att ta livet av sig, utan bara för att få ur all smärta dom bar på. Jag prövade och det blev min drog. Jag började samla på massa vassa små knivar och saxar. Tjejerna jag umgicks med kom till skolan en dag och hade alla piercat sig. I ögonbrynet, näsan, öronen fulla med ringar, jag ville också, vart hade dom gjort det någonstans? Hemma, med is och nål, jag ville också. Jag piercade mig i naveln och näsan, det var samma sköna smärta, få ur all ångest man hade i själen.
När jag började i gymnasiet började ett nytt kapitel i mitt liv och högstadietiden la jag i ett fack med kedjor och lås och försökte glömma bort den tiden så fort som möjligt. Men grejen är att man kan inte fly från sina problem, man måste ta itur med dom!

Det är lätt att bara tänka på sin egen sitvation men jag har många gånger tänkt på vad mina gamla skol kompisar som jag inte har någon kontakt med längre, gör idag, eller kanske vad dom man var rivaler med, undra hur deras liv ser ut och om deras personligheter är detsamma som förr.
Jag har fått hört om några av mina rivaler, hur dom knarkar, har barn, knullar runt, super, slåss och jag blir helt mållös.
Oskyldiga barn som inte bett om att kommit till får stå ut med sina föräldrars beteende och kanske till och med får hela framtiden förstörd. Men jag hoppas att dom inte blir drabbade. Jag hoppas dom är skyddade hos någon annan under tiden dess föräldrar väljer drogerna framför sina barn..
Jag har själv bott med mina föräldrar som var heroinister, inte länge men mina första år i livet började så, och vi var även hemlösa och min mamma var prostituerad.

      

Men en sak vet jag om heroinister. Det spelar ingen roll, även om man får barn som heroinist, du kommer älska dina barn, men det finns alltid en annan du älskar myyyyycket mer och som du kan offra mer för än vad du kan offra för dina barn, och det är knarket, och du kommer troligtvis inte inse det, inte förens det kanske är försent. Sök hjälp. Om inte för din skull, så för dina barn. Dom må vara små och kanske inte minnas så mycket när som blir äldre,men det undermedvetna minns alltid, och barnens beteende kommer visa en annan bild än vad dom mins av barndommen..


Linda tack för en underbar och lugn helg, och alla dina ord har betytt otroligt mycket och fått mig att öppna ögonen lite mer.

Redan imorgon börjar jag jobba igen.
Känns underbart att jag vunnit detta. Jag vann min rättighet.
Och inte bara att jag har fått tillbaka min anställning, utan dom här tre veckorna som jag vart arbetslös, kommer jag inte behöva stämpla för, utan jag kommer få full lön *stort leende och hämdlyst blick* . Det har känts så patetiskt dom senaste dagarna, från att man inte skulle få fortsätta jobba, man blev utkastad som en påse rutten broccoli och inget mer. Sedan helt plötsligt, bara för att jag tog tag i mina rättigheter, så blir jag istället helt dränkt med saliv i röven pga all rövslickeri hon har utsatt mig för dom senaste dagarna.

Efter nyår kommer jag få en fast anställning i Uppsala och jag kommer då påbörja min klättring uppåt.

Precis som min mamma förklarade för mig en gång att när en chef blir sparkad, så blir den personen oftast sparkad ett snäpp upp. Det betyder inte alltid att personen blir sparkad, avskedad, sen är det kört för den personen, när denna person har begått ett tjänstefel eller dylikt, det är ganska sjukt.

Jag blev ju inte sparkad precis, utan min anställning gick ut, men jag hade rätt att få en fast anställning och chefen trodde väl inte att jag skulle ta reda på mina rättigheter, utan hon trodde väl att jag skulle svälja det hela och acceptera att jag nu skulle få bli arbetslös. Jag har ju accepterat så mycket annat som hon utsatt mig för så varför skulle jag inte acceptera detta.

Detta är både skrattretande och så otroligt patetiskt.

Det finns vissa personer som har varnat mig om vad jag skriver här på bloggen angående mitt jobb och så, men i Sverige har vi ju något som heter yttrandefrihetslagen, vilket omfattar tankefrihet eller åsiktsfrihet , och den gäller mellan staten och individen, och Samhall ägs ju av staten , och är ett aktiebolag. Fast det jag skriver är ju sanning och inga lögner. Fast samtidigt, alla högtuppsatta kan ju alltid köpa sig fria. Många tycker att jag ska vara försiktig med vad jag skriver. Jag tycker inte jag ska behöva vara rädd för vad jag skriver, vad lever vi i för samhälle om man inte får skriva sina upplevelser med personer som sitter högre upp, dom är väl fan bara människor dom också, som skulle blöda lika mycket dom som jag, ifall dom skulle skära sig på en papperskant. Snacka om särbehandlig, nästan lite diktatur varning. Och det finns alltid regler och lagar som säger emot sig själva hela tiden. Som nu, vi har våran yttrandefrihetslag, men vi kan inte använda den hur vi vill, man måste alltid tänka efter hur man använder den.
Det  läskiga i det hela är, tänk så mycket vi "vanliga" inte vet om. Innom politiker, vapenhandel, narkotikasmugglig, slaveri osv osv. Det händer runt omkring oss varje dag, bara att vi inte ser det och media upplyser oss inte om det heller. Bara detta med vapenhandel i Sverige, det säljs vapen till utlandet, trots att politikerna säger att vi Sverige inte gör det.
Eller ett annat exempel, det med hemlösa. Vi har en lag som säger att ingen människa ska vara bostadslös, alla ahr rätt till bostad, en så kallad tak-över-huvud garanti. Och när tänkte dom att den skulle börja gälla ? Sedan kommer dom med ursäkter om att vissa människor inte är tillräkligt nere i skiten för att få någon hjälp, det är skammligt.
Sverige har en sådan fin fasad. Men bakom fasaden då? 

Jag var till mitt fack igår. Skulle ge dom mina arbetsgivarintyg som äntligen hade kommit, efter två veckors försening, fast jag klart och tydligt hade sagt när jag ringde min arbetsledare att jag måste ha dom samma vecka. Inte nog med att jag först fick dom veckan efter, dom var inte ens ifyllda då. Jag tog för givet när jag såg att papprena inte var ifyllda, att jag skulle fylla i, så när jag kom till mitt fack och bad dom hjälpa mig förklara hur jag skulle fylla i papprena blev dom helt stela och stirrade på mig chockat, jag förstog inte vad felet var. Personalen på facket förklarade att en arbetsgivare får absolut inte skicka iväg sådana papper utan att dom är ifyllda, det finns det till och med lag på.

Hade jag inte varit jag, utan någon som behövde pengar och skulle under vilka omständigheter som helst få tag i pengar, skulle jag kunnat kopierat dessa papper och sålt dom och tjänat stora pengar, ajja bajja chefen, det borde du väl ha vetat att man inte skickar iväg sådana här papper om dom inte är ifyllda.
Det är tydligen OK att göra precis som man vill om man är högt uppsatt, medans en vanlig dödlig får passa sig att inte kliva på en mina.

Eller är hon ute efter att sätta dit mig på något sätt?

När jag var på facket igår och ville kolla upp mina rättigheter får jag höra att jag inte ens har vart anställd på Samhall, utan av kommunen..... ?
Jag fattar ingenting, hur kan jag då ha ett anställningsbevis från Samhall? och hur kan jag då få min lön från Samhall om jag är anställd av kommunen, och anställd som vad i kommunen?
Är detta ett annat knep?

Idag ringde min arbetsledare från Norrland och berättade att mitt fack hade tagit kontakt med henne och hade synpunkter angående min anställning. Jag har haft en visstidsanställning i två år hos Samhall och efter sex månader har man en rättighet att få en fast anställning, och den informationen har jag inte fått tagit någon del av förens nu, när jag blivit arbetslös, det tyckte facket var väldigt intressant. Så idag ringde arbetsledaren och sa att jag kommer få tillbaka min anställning och dessutom en fast anställning denna gång.
Jag undrar om jag inte hade kollat upp mina rättigheter, om jag inte hade blandat in facket i detta, hade jag fått tillbaka min anställning iaf? Nej skulle inte tro det va.

Jag blir så förbannad att det går till på detta vis. Givetvis är jag glad att jag kommer få tillbaka min anställning, men jag blir förbannad över hur dom agerar mot personer som INTE har kontakt med facket, dom agerar inte alls då.
Sedan säger hon till mig att "om du verkligen vill ha tillbaka din anställning så måste du visa att du verkligen vill det och att du engagerar dig." Hela den historien har man ju hört förr, och om hon inte tycker att jag visar ett intresse i detta fall, varför har jag då kontaktat mitt fack och kämpar för att få min anställning tillbaka, det om något är väl att man engagerar sig. Jag vet inte vad du tycker att "engagemang" är, men detta i mina ögon är då det.
Och sedan säger hon att det inte finns nå timmar i hos dom, vilket jag vet från grundligt fakta att det finns. Ja, allt hon sa till mig lät bara som ren bortförklaring att skydda sin egen position i detta fall, hon lät mycket osäker och jag tror hon vet att hon gjort bort sig.

Ja, jag vann, ni förlorade, precis enligt min plan och rättvisan vann. Jag hoppas ni skäms men det är väl önsketänkade.

Nu är jag plötsligt arbetslös. Jag tycker det är oerhört orättvist och jag känner mig dumpad ute i en öken, utlämnad och utnyttjad faktiskt. Jag känner mig orättvisbehandlad.
Jag tänker i denna blogg avslöja många saker, både om mig själv och hur jag blivigt bemött av människor. Om du inte är intresserad eller inte vill veta, så borde du sluta läsa här !........
Jag har valt att inte skriva namn, orsaken är av olika själ, från person till person. Jag är ledssen om jag sårar någon, men jag anser inte att jag gjort något fel mot någon annan mer än mig själv...

Juni 2006 flyttade jag till Härnösand. Jag hade året innan slutat skolan i Uppsala, flyttat ihop med en kille i Boden och var bosatt där i 10 månader, men efter som jag inte hittade något jobb och ledsnade på att vara ensam hela tiden, utan vänner och en pojkvän som antingen arbetade eller var med grabbarna och meckade, så packade jag min väska och drog.
I Uppsala hade jag ett alkoholproblem, tydligen typiskt för dom som har ADHD, som mig. Jag var djupt deprimerad och kände mig enormt ensam och det verkade som om jag var ensammast i världen att känna som jag kände.
Jag hängde väldigt mycket på krogen, varje helg och varje onsdag. Det var jag och mina tre andra tjejkompisar. Jag hade känt dom sen jag var 13 år, vi träffades i högstadiet allihopa.
När tjejerna inte ville haka på ut på krogen, drog jag ensam dit, det fanns alltid folk som jag träffade. Jag åkte till krogen flera ggr utan pengar, men jag kom alltid hem as packad, om jag nu ens kom hem.
Jag träffade en killkompis en dag på samma skola som jag gick på, och han var som min tvillingsjäl, vi var så lika.
Jag var mycket med honom om jag inte var med mina tjejkompisar, och jag sov hos honom nästan varje helg efter min eller våra krog rundor.
Han och mins relation var annorlunda. vi var lika som bär, och inte utseende mässigt, utan hur vi tänkte, hur vi kände och vad vi blev deprimerade över och vi båda var mycket beroende av närhet och kärlek.
Jag har haft pojkvänner sen jag var 12 år, sexuella relationer. det ena förhållandet efter det andra. Jag har aldrig vart bara för mig själv, och det som var så skönt med min kompis var att han hade samma beroende, att a någon som gav han den närheten och kärleken.
Jag började fråga honom om hur hans liv såg ut, om hans föräldrar. Han far var missbrukare och fanns till och från i hans liv, och hans mor led av djup deprition och dom hade väl inte den bästa relationen, fast dom bodde tillsammans.
Jag försökte se likhet med min situation. Jag och mina föräldrar var bostadslösa och både tältade och bodde hos kompisar. Båda mina föräldrar var heroininster och min mor var prostituerad. Efter min far dog av en överdos när jag var 7 månader gammal, klarade inte min mamma av att ha mig. Jag har fått höra hur hon ställde ut mig på balkongen, sittandes i min barnstol, och stängde sedan ut mig där, bara för att slippa höra mig skrika, eller lika dant att stänga in mig i samma rum med en påslagen dammsugare bara för att slippa höra mitt skrik. Hon hade vid ett tillfälle velat ta sitt liv och ringde till min mormor och berättade att hon skulle gasa ihjäl både henne själv och mig. Det hela slutade med att jag flyttade till min mormor där jag bodde tills jag blev ca 1½ år då jag sedan flyttade till en fosterfamilj.

Hade min killkompis och min depriotion något med att göra av våran bakgrund?
Vi kunde ligga hela dagar på hans rum, se film och bara mysa. Han gjorde mackor till mig och i hans sällskap var det som jag varvade ner och kände lugnet. Vi kunde ligga och prata om våra liv, gråta lite, kramas och trösta. Han rökte hasch för att må bra, bara för några timmar, och efter ett förhållande sprack för mig och hela världen rasade för mig (som alla andra ggr) ville jag också må bra.
Han och jag började röka mycket hasch tillsammans, och livet blev genast mycket bättre. Tillsammans sjöng vi, grät vi, pratade vi, stöttade vi varandra, peppade, slogs och sov tillsammans. Men varje morgon när vi vaknade och vi var tillbaka till verkligheten igen, var även ångesten tillbaka och kvävde min själ.
Till en början blev det till en ond cirkel, det var bara att tända på igen och flyga upp till våran underbara värld där vi kunde skratta en stund och bara må bra, innan vi landade i samma skit igen.

Mitt i denna soppa med hasch och ångest, började jag dra mig tillbaka. Tjejerna ringer och frågar om jag vill följa med ut på krogen, men jag började tacka nej fler och fler ggr. Jag hade låst in mig på mitt rum hemma och satt varje kväll nu framför min dator och surfade, om allt och inget, bara för att tänka på annat än ångest.
Då, en dag började jag chatta med en kille från Boden. Vi pratade flera timmar om dagen, om allt och inget och han var långt ifrån dom killarna jag träffat nere i Uppsala. Han var mer som en svärmorsdröm och en gentleman.
Jag bara kände att när han dök upp i mitt liv ville jag ta i akt att fly från alla problem, och det gjorde jag, eller det trodde jag iaf.
Det finns ett ordspråk som säger : Han som inte vågar tappa fotfästet för en sekund, han står still.
Jag vet inte hur många gånger jag tappade fotfästet. Fast jag drog upp till Boden försvann givetvist inte mitt alkoholproblem, det blev nästan värre nu. Nu kände jag att nu var jag friare än någonsin, ingen känner mig och ingen vet vad jag heter, så ingen kommer få veta vad för misstag jag kommer göra.
Jag kan chansa på att jag brände säkert 30 000 kr på krogen dom 10 månaderna jag bodde i Boden.
Jag vet inte vad det var som utlöste att jag flyttade från Boden, men jag fick panik av mitt tråkiga liv.

Alla möbler som fanns i våran lägenhet var mina, jag lämnade i stort sätt rubbet, jag tog min katt och min hund o mina kläder.
Jag bestämde mig för att ta mig till Härnösand där min biologiska mamma bor. Jag kontaktade en hyresvärd som jag kunde få hyra en lägenhet av.
När jag var 7 månader gammal så dog min pappa, och har fått barnpension till jag blev 21, dom pengarna, som jag nu hade tillgång till, kom till stor användning.
Jag fick ett tre månaders lägenhetskontrakt av Härnösands Hus, så nu var det bara att försöka bygga upp ett hem. Så länge jag hade dessa pengar, ca 40 000 kvar av 250 000 som det var från början, så skulle jag aldrig få någon hjälp av socialen. Jag kände att jag inte ville leva på mina pengar som jag hade, jag ville helst göra något roligare än att betala hyran med dom, men så fick det bli.
När jag kom till Härnösand hade inte jag en aning om hur man stod på egna ben, så detta var ett enormt kliv för mig, speciellt med mitt handikapp då jag var väldigt rädd för att ta kontakt med människor.
Jag kontaktade arbetsförmedlingen, och dom ville placera mig på någon fabrik för förståndshandikappade.
En sak som jag la märke till ganska snabbt var att så fort jag nämnde mitt handikapp, blev jag behandlad som en fem åring. Det blev en massa gaggande och gulligullande, jag hade sådan lust att fråga vad DOM egentligen led av för handikapp. Fast jag har ADHD och Aspbergers så ser väl fan människor att jag inte är autistisk och bara sitter tyst och stirrar in i en vägg. Men men, vad kan man förvänta sig av folk som pratar finfriserat politiskt skitsnack som ingen annan "vanlig" förstår sig på.
Jag hade tidigare sett ett ställe som jag hade funderat på att gå förbi. Det såg ut som någon verkstad av nå slag, med både killar och tjejer i min ålder, sen visste jag inte om det var en skola ett ett arbete.
Jag berättade om det på arbetsförmedlingen, och dom visste vad jag pratade om men det va en gymnasie skola, därimot, lokalen bredvid var ett rehab för funktion -förståndshandikappade, där man sorterade papper. Om jag började där skulle jag få rätt till aktivitetsstöd. Jag var tvungen att börja någonstans, tänkte jag.

Under tiden lärde jag känna min granne, en man i 35-40 års åldern. Han och hans kompis, som bodde lite längre upp på samma gata som oss, kom över lite då och då och drack lite bärs. Jag fick ett jätte fint marmor bord till vardagsrummer och dom hjälpte mig mycket med hur jag skulle fylla i papprena till socialbidraget.
Micke kom och hälsade på mig och vi firade midsommar tillsammans. i samma veva blev jag gravid med honom.
Jag mins än idag den dagen. Min kompis som jag lärde känna i Härnösand, en man i 35 års ålder som körde taxi, han hade vart iväg och köpt en graviditetstest till mig, han var mer orolig än vad jag var. Jag menar, hur många ggr har man inte oroat sig för att man vart gravid, så är man inte det visar det sig senare.
I vilket fall, jag gjorde testet på morgonen och det visade "gravid". Jag ringde Micke, som var i Boden på jobbet, och han jublade när jag gav han beskedet och skrek till sina jobbar kompisar " jag ska bli pappaaaa" .
Jag tappade hakan. Vafan håller han på med? Jag förklarade för honom att jag skulle göra abort. Jag och Micke var inte ens tillsammans längre. Jag ville bara vara för mig själv.
Jag ringde och beställde tid för min abort, och det blev dagen efter min 21 års dag. Micke kom ner och stöttade mig genom min abort och det var bland det värsta jag varit med om.
När jag kom in på sjukhuset gjorde vi ultraljud, sköterskan visade på monitorn den lilla ärtan. Då började tankarna spinna. "Ska den där lilla ärtan bli ett barn? Är det där Mickes och mitt resultat efter samlag, helt otroligt. Vad ska jag ta mig till?". Efter ultraljudet fick jag ett piller, och fick även veta att efter jag tagit pillret kommer hjärtat sluta slå på embryot.
Jag satt helt förbryllat och stirrade på pillret. "Ska jag mörda ett barn, är det det jag är på väg att göra? Hur kan sköterskan ta det så normalt?" Aborten var inte bara psykiskt jobbig, det kom senare efter jag verkligen förstått vad jag egentligen hade gjort, men även fysiskt pain in the ass, fy helvete vilken smärta, något jag aldrig vill uppleva igen.
Givetvist hamnade jag i en deprition några veckor efter min abort, nu förstog jag vad jag hade gjort. Jag behövde bli på bättre humör, men hur? Ja, det slutade igen i samma veva som i Uppsala och som i Boden, droger.
Mina grannar höll på med allt och jag bad dom om hjälp. Jag måste bli glad.
Först blev det hasch, men jag klarade inte av att röka det längre. Så många gånger som jag varit full när jag rökt tidigare, och resulterat i att jag kräkts resten av kvällen. förutom röka hasch, vad kunde göra mig glad då? Vad som helst, bara jag mår bra. Efter mycket sprit och gråt och flera olika tabletter som jag inte ens vet vad det var, började jag må bättre, eller trodde jag iaf. Jag vaknade varje morgon i min säng, med alla kläder på, altandörren öppen och min hund i sin bur, och jag hade aldrig en aning om vilka som vart hos mig eller vad som hade hänt. Det fick mig att må sämre.
Detta höll på i ca två-tre månader, jag tog mycket amfetamin, men på grund av min ADHD blev jag inte pigg på det, utan lugn, och jag mådde bra. Det var som att jag förstog mig på allt, inget var något mysterium för mig. Jag talade öppet, korrekt, mitt tal var lugnt och jag var "normal". Jag hade lovat mig själv att oavsett hur mycket skit jag skulle stoppa i mig, så skulle jag aldrig ta heroin och aldrig i livet ta sprutor, och jag höll mitt ord, tack och lov!

Efter att spenderat alla mina pengar på mitt nya hem, fick jag äntligen hjälp med sociala. Jag började på pappersorteringen och träffade en tjej. Hon och jag blev riktigt goda vänner, redan efter första dagen.
När jag började på pappersorteringen var jag tillbakadragen, pratade inte så mycket, och va livrädd för dom människorna som var handikappade.
Jag var på praktik där i tre månader, sedan fick jag besked av företaget Samhall att dom ville anställa mig, genom ett Ungdomsprojekt som kommunen hade betalat Samhall för. Jag tackade givetvist "ja", jag ville inte vara arbetslös, och absolut inte beroende av Socialbidrag. Jag la av med alla droger, jag hade ingen användning för dom, jag mådde bra nu, och jag la av med dom helt själv. Vist, det var tufft, så många ggr jag ville ta amfetamin igen bara för att "bli normal" men prioriterade ett fast jobb och inkomst före narkotika.
December 2006 fick jag mitt kontrakt, och mitt första jobb. Det kändes helt otroligt. Jag hade klarat av att flyttat till en ort, utan någonting, till allt jag behövde för att klara mig. det var stort. Jag beundrade, och gör fortfarande, mig själv för att klarat av det, och dessutom pga mitt handikapp som hindrade mig rätt mycket från att ta egna initiativ och möte med andra människor.
Livet lekte, jag hade det jätte bra. Jag skaffade internet hemma, hem telefon och tv-boxer. Mitt hem var ett riktigt hem.

Jag började om, jag spolade droger och ville bli en bra tjej, nu när jag hade fått mitt första jobb och min egna lya, hade jag fixat det kunde jag spola det där skiten också, och det gjorde jag.
Jag började träffa folk, jag fick fina vänner, vänner som brydde sig om och ville lära känna mig. Jag hade aldrig känt en sådan vänskap tidigare som jag fick av dom vänner jag skaffade mig i Härnösand. Det var varm och äkta på något sätt, och inge dränkt falska fylle snack, som jag var så van att höra.
Jag träffade givetvis killar där också, det ska vi inte glömma. Mitt första förhållande var med en kille som hette Adnan och höll på i musik branschen och kallades för Chroome.
Han hjälpte mig att skaffa mig en hobby som jag idag har stor användning för, han tyckte jag skulle sats på modellbranschen, vilket jag gjorde. Jag var iväg på lite plåtningar och skaffade mig en hemsida.Han gjorde hip hop musik, och jag såg oss två som Jay-z och Beyoncé, lite barnsligt haha.
Förhållandet varade inte så länge för jag hamnade ytterligare en gång i deprition och sabbade i stort sätt förhållandet. Men det dröjde inte länge förens jag fick kontakt med en ny man. Jag förstår inte vart alla dessa män kommer ifrån när dom klampar in i mitt liv, hur dom hittar mig, för jag är inte den som flörtar runt, dom bara finns där helt plötsligt.
Denna gång var det en man som var, jag tror, personalledare på mitt jobb. Han kom från Montenegro och var 36 år. Han var rolig, charmig och fick mig att skratta i alla väder och han verkade också vilja veta vem den tystlåtna, tillbakadragna tjejen var egentligen. Jag hade stängt igen mig som en mussla, för jag kände att det var ända sättet att skydda mig själv. Men han öppnade mig sakta men säkert, på ett bra sätt, och vi blev goda vänner, till en början. Han hade en son på 13 år och då blev det genast mer komplicerat. Jag hade aldrig haft ett förhållande med någon som hade barn tidigare. Men på något sätt funkade det, och min pojkvän fick mig att växa och utvecklas. Han hjälpte mig att ta mitt körkort, vilket jag hade fått höra att det kanske inte skulle gå pga mina handikapp. Min pojkvän vägrade tro på att jag hade något handikapp, han tyckte bara att jag var tillbakadragen och tyst och nu hade ändrat på det.
Vårt förhållande varade i ett år ungefär. Han och jag hade åkt ner till hans hemland över sommaren, och det var det störta testet gud utsatt mig för, och jag klarade inte av att hantera det. När vi kom hem till Sverige gjorde jag slut, och för att trösta mig själv gick jag ut på krogen och där hittade jag mig tröst. Och givetvis visste alla om det dagen efter.
När jag kom till jobbet var ju mitt, nu, ex där, vi jobbade fortfarande tillsammans. Det blev ett krig på jobbet, inte genom skrik, men små pikar och beteende mellan han och mig.
Efter en månads tid försökte vi bli sams och försökte hitta tillbaka till varandra, men vi båda var mycket försiktiga, och jag kände att det var inte som vanligt, kärleken fattades på något sätt. Under tiden letade han efter en större lägenhet, vilket han hade gjort till och från tidigare, bara att denna gång hittade han en som låg på gatan ovanför den han bodde på nu. Han köpte den, fast det fattades pengar, rättare sagt 70 000 kr. Jag kände att ända sättet för mig nu att visa för honom att jag brydde mig om honom, älskade honom och vill ställa upp på honom, så att han skulle börja lita på mig och tro på mig igen, var att jag tog lån på banken på 70 000 kr och hjälpte honom så han kunde köpa sin lägenhet. Han kunde inte ta lån då han hade kronofogden. Han sa att han skulle betala tillbaka lånet inom en vecka, han skulle bara åka till sitt hemland och hämta pengar och betala tillbaka till banken. Och givetvis trodde jag på honom, bara det att efter en vecka kom han inte hem, och inte efter två, tre fyra heller.....jag hade blivigt lurad.

Det komiska med mig och killar är det att varje gång jag blir singel eller när mitt förhållande börjar knaka, är det som en djungeltrumma går igång och informerar alla män, för det står alltid en man bakom min rygg när jag blir singel.
Precis som denna gång, mitt ex kom inte tillbaka till Sverige och i samma veva kontaktades jag av en gammal bekant. Han var krogägare på en klubb i Uppsala som jag och tjejerna hängde på för flera år sedan tillbaka. Han kom från Södertälje i Stockholm och var syrian. Jag hade inte pratat med han på fem år, och snyggare hade han blivigt dessutom. Efter någon vecka kom han och hälsade på mig, han körde bil från Stockholm till Härnösand bara för att träffa mig.
När han kom gav han mig en stor blombukett. Han var stiligt klädd och givetvis smälte lilla Liv som vanligt.
vi åkte till Coop och handlade, för ikväll skulle vi ha fest. Han lastade en hel korgvagn full med mat, frukt, snacks, läsk och gud vet vad. Jag kan bara säga att HELVETE VILKEN FEST JAG HADE DEN KVÄLLEN!!!!
Det slutade med att han och jag blev ett par. Han var 39 år och behandlade mig som en drottning.
Mitt ex kom hem efter två månader från sitt hemland och vi skulle träffas på banken. Jag var så enormt besviken på honom, och mig själv som tagit lånet, och mer besviken skulle jag bli.
När jag kommer till banken, sitter han där och väntar på mig, och har världens största ring på fingret, han hade gift sig.
Jag sa inte ett ord till honom, inte ens när han sträckte fram handen och vill tacka mig för att tagit lånet åt honom. Jag tittade på hans hand, tittade på honom och gick därifrån och var så otroligt tacksam att lånet var betalat så jag kunde gå vidare med mitt liv och inte ha något med han och göra nå mer.
Efter ett tag fick han höra om mitt nya förhållande och nu var vi båda ute på krigsstigen igen. Han tyckte jag hade gått vidare snabbt och pikade mig så jag blev vansinnig. Inte nog med att han själv precis hade lurat mig och gift sig, han tyckte det var JAG som hade gjort fel. Jag kände att det var lika bra att ignorera honom, jag visste vem det var som var olycklig i denna situation och inte var det jag.
I mitt nya förhållande badade jag i skratt, mycket sex, delikata måltider och frukter, lyx och pengar. Vi sov på dom stiligaste hotellen i Stockholm, åt på fina resturanger och han litade på mig och jag kände mig så fruktansvärt lycklig och fri. Varje gång han åkte till jobbet lämnade han 2-3 tusen i cash åt mig så jag kunde roa mig med shopping medans han var borta. Hade jag hamnat i himmelriket eller?
Han hjälpte mig att flytta tillbaka till Uppsala, körde ner hela mitt hem till en ny lägenhet och livet fortsatte.
Jag fick äntligen mitt första modellkontrakt i Stockholm och han hjälpte mig med precis allt jag ville.
det fanns en hållhake i hans och mitt förhållande. Han var gift. Och det slutar inte där, han hade även sex stycken barn, var av den äldsta av hans barn var tre år yngre än mig. Hans och mitt förhållande var i hemlighet på hans sida. Han hade även en bror som var ärkebiskop i Sverige. Detta smygande, att jag skulle vara tyst varje gång hans mobil ringde, att han hade den på ljudlöst hela tiden, började göra mig misstänksam. Han var en man som var mycket beroende av sex och det var det ända som snurrade i hans huvud.
Jag och min kompis åkte till Stockholm och sov på hotell med min karl och hans kompis. vi gjorde en ordentlig krogrunda. På morgonen nästa dag var jag så otroligt bakis och jag låg ensam i sängen.
alla var och åt frukost. Efter en stund kom killen min in i rummet och senare min kompis. Jag kände i luften att något inte stod rätt till.
vi packade ihop, checkade ut och skulle till tågstationen, min kompis skulle hem och jag till Uppsala då jag skulle till mitt jobb och killen min till sitt jobb. När jag och min kompis väntar på tåget berättar hon det som jag nästan misstänkte. Min kille hade vart på henne och ville ha sex med henne, när jag sov. Det var nu mitt krig började. Han nekade och ville bevisa sin oskuld. Men då försökte han bevisa ännu mer sin egna oskuld. Jag krävde ett svar och jag visste att ingen av dom två skulle bevisa något för mig.
Jag bestämde mig för att göra en fälla, jag ville veta om jag var den enda kvinna i min killes liv. Det visade sig väldigt snart att jag inte var det. Han var den största sexmissbrukaren jag någonsin stött på. Och vilken skådespelare han var, han kunde manipulera vem som helst och lura en elefant upp till månen om han nu så gärna ville det.
Fast jag hade på svart och vitt att han träffade andra tjejer, kom han med bortförklaringar, skyllde på någon annan och nekade. Jag behövde inte sånt skitsnack.

Under tiden han hade ägt en krog i Uppsala, undertiden då jag och min vänner sprang runt på krogarna, ca 5 år tidigare, hade han åkt in i fängelse för våldtäkt på en tjej på hans krog. Han och jag hade pratat mycket om det nu efteråt och han fick mig att tro på honom när han sa att han var oskyldig. Hans sätt att bevisa sin oskuld var så övertygande, men nu hade jag fått nog att gå på lögn efter lögn och aldrig veta när han verkligen talade sanning.
Dom som tycker att jag utnyttjade han på pengar, visst var det skönt att inte behöva tänka på att man inte hade råd, med han öppnades många tillgångar, men om det bara var pengar jag var ute efter hade jag aldrig brytt mig om att han knullade runt bakom min rygg.
Efter 8 månaders förhållande gjorde jag slut och bestämde mig för att åka upp till Härnösand och hälsa på alla och festa under helgen.
I Härnösand var det tivoli och efter några flaskor vin och sprit med kompisarna var det extra roligt att åka karusell. Gud vad folk lär ha tyckt att vi var barnsliga, men gud vad härligt det var att bara få vara, släppa ut barnasinnet och glömma allt för en stund.
Och jag tror du vet vad som väntar på tivolit... Precis, en kille. Han var 24 år, kom från Rumänien och jobbade på tivolit. Jag föll som en sten för honom, tillbringade hela min helg med honom istället för mina kompisar.
När helgen var över och jag skulle åka hem till Uppsala igen kände jag bara att "nej, denna kille måste jag träffa igen" och så blev det. Två helger senare befanns sig tivolit i kramfors och jag lånade pappas bil och körde från Uppsala dit.
Jag hade fortfarande kvar min lägenhet i Härnösand, det var tre månaders uppsägningstid på den så jag hade en kompis som bodde där. sista juni skulle lägenhets kontraktet gå ut och sista helgen juni månad tillbringade jag i lägenheten för i Härnösand för att städa ur och hämta dom sista prylarna.
Jag hade inte fått hem min katt från Härnösand ännu för det var en tant som hade beslagtagit honom, och varje gång jag kom upp till Härnösand så låste hon in min katt i hennes lägenhet. Men denna helg då jag kom upp för sista gången, kom hon förbi min veranda och knackade på. Hon berättade att hon inte skulle ge mig tillåtelse att ta med mig katten till Uppsala. Det var skrattretande. Vem skulle ge mig order att inte ta det jag ägde? Min katt låg på gräsmattan och myste. Jag som var ny vaken och bara hade täcket om lindat runt mig, gick ut och tog upp min katt, nu var det dags att komma hem. Tanten kommer bakom mig och försöker ta katten ur min famn. Jag vänder ryggen mot henne och säger att nu får hon ge upp, det räcker nu. Då flyger hon upp på min rygg, slår knytnävar i huvudet på mig, drar hårtussar både från mitt huvud och från min katt som jag har i min famn mot min nakna kropp under täcket. Katten blev så rädd och försöker med språng smita ur min famn , river upp hela mitt bröst, mage och sida, inget jag märker, då jag blev så chockad att hon flög på mig, något jag inte var beredd att hon skulle göra.
Med tanten på min rygg, sprattlandes, katten som försöker klösa sig fri, springer jag mot verandan, det enda jag tänker är "släpp inte katten, nu har jag ju äntligen honom".
jag kastar in katten i vardagsrummet, tanten halar sig ner från min rygg, knuffar mig åt sidan och springer efter katten in i min bostad. Jag försöker kasta mig efter henne och det jag får tag på var hennes hår.
Hon faller ner i golvet, jag som tappat täcket ute på gräsmattan går fram till henne och håller fast henne så hon inte ska få tag i katten, jag är helt naken, blöder på brösten, men det är inget jag tänker på. Tanten börjar skrika på hjälp när jag säger att hon har nu gjort ett stor misstag. Jag släpar ut tanten på min veranda och knuffar bort henne, hon sparkar och skriker både det ena och det andra, med ett djupt andetag som har hållits i flera minuter stänger jag dörren och kunde nu andas ut. chocken kom genast, jag springer till toaletten och kräks. Vad hade egentligen hänt?

Efter polisförhör, vila, tänkande och sova hos mamma, och hela den där biten, åkte jag hem nästa dag med lite blåmärken, men min katt med mig hem.
Min sexgalna förra pojkvän hade ringt och messat mig i ett par veckor men jag hade ignorerat honom. Han ringde när jag var hos mamma och bad att få träffa mig. Jag tyckte inte det var en bra idé. Han sa att han hade en överraskning till mig, mina tankar började spinna, men mamma hade en konstig känsla att något inte stod rätt till.
Jag viste att han skulle aldrig kunna göra illa mig, vad skulle han gör, knulla ihjäl mig eller?

När jag kom till Uppsala med tåget stod han där och väntade i hans Mercedes och plockade upp mig. Han ville prata, jag ville bara hem och smälta hela händelsen i Härnösand. Han börjar gråta och vill ha mig tillbaka. Jag tvivlar. Han försöker övertyga mig om att han inte har vart otrogen, jag därimot visste att han vart det. Jag började fundera, han som utnyttjat mig, ska jag utnyttja tillbaka, eller ska jag verkligen sjunka så lågt ?
Då plockar han fram från bagageluckan en bukett på hundra rosor. Han berättar att han skulle kunna köpa vad som helst till mig, han vill gifta sig med mig, och blablablabla... Han gråter floder och jag säger att vi kan åka hem till mig - mitt sämsta förslag genom tiderna och det fick jag sota för.

Jag berättade för honom att jag gått vidare och inte vill ha något förhållande med honom. Han tittade på mig med en blick som inte var hans. Han frågade mig om jag träffat någon annan , och jag svarar ärligt, vilket jag är expert på att göra, det jag har mycket svårt för är att ljuga - vilket jag funderar på att lära mig efter mitt ärliga svar jag fick sota för.
det blev sex timmars slagsmål och 4 våldtäkts försök varav 2 han lyckades med, plus att han jagade mig med kniv och hotade med att han skulle döda mig, skulle inte han få mig skulle ingen annan få mig heller. Under första våldtäkten hade han kniven mot min strupe i ena handen och mitt hår i hans andra näve som tröck ner mitt huvud så jag inte kunde resa mig upp.
Han stannar kvar under natten, jag sov kanske bara 2 timmar under hela natten. På morgonen tar han en dusch som han alltid gör, sätter sig på sängkanten och frågar om jag är säker på att jag inte vill försöka igen. Jag tittar på han med förvånad blick, fattar han inte vad fan han precis har gjort mot mig? Jag svarade att han ska gå och aldrig komma tillbaka. Han reser sig, jag kliver upp ur sägen för att se och försäkra mig om att han inte tar min hemnyckel och att han verkligen ger sig av. Det sista han säger innan han stänger dörren och går är "prata inte om detta till någon, lova mig det".
Vad tror han egentligen?
Jag åker till jobbet några timmar senare, kan ni förstå? jag var livrädd hela dagen att han skulle dyka upp på mitt jobb eller skicka någon annan. Jag blev genast rädd för alla invandrare. Jag bröt ihop i arbetsrummet och gråter floder. Jag kände mig skitig och helt värdelös.
När min arbetsdag var slut, klockan åtta på kvällen, ringer jag min arbetsledare, berättar vad som har hänt och avbryts mellan varje mening med snyftningar. Det jag ber om är en dag ledighet så jag får smälta allt som hänt, då jag fortfarande inte har landat och bearbetat händelsen.
Min arbetsledares svar var : "Liv kom igen, låt inte detta sänka dig, du har vart med om värre saker. Om du stannar hemma kanske det blir svårare att komma tillbaka till jobbet"
Jag blev chockad av svaret jag fick, och jag frågar om hon har hört vad jag  har sagt, men hon tycks inte vilja veta, utan säger att om jag vill vara hemma nästa dag är det mitt ansvar att hitta en ersättare.
Det fanns ingen som kunde ersätta min plats så jag jobbade hela veckan utan att strejka, men bröt ihop varje dag och grät krokodiltårar och var livrädd att den där jävla dåren, han jag delat 8 månader av mitt liv med, skulle dyka upp på min arbetsplats.

Hur man som arbetsledare kan ge ett sådant svar, till en människa som är helt förkrossad och som mot sin vilja öppnar sitt hjärta och berättar om en sådan händelse som jag var med om, har jag än i dag svårt att förstå. Och hur i he***te kan hon veta vad jag vart med om som är så mycket värre än detta? Känner hon till mitt liv eller? Kan man vara med om något värre?
Har en sådan människa som du tappat sin empati någonstans på vägen till sin plats som hon har idag eller vad är det för fel? Kanske har hon haft det väldigt jobbigt själv under sina år i grundskolan och som nu i vuxen ålder tar ut sin frustration på dom som hon tycker sig vara svagare än henne..
Nja, i sin position må hon vara starkare, men som människa.... Tro mig, där vinner jag med häst längder jämfört med dig.
Jag märkte rätt snabbt att du vet ingenting om den sanna världen, bara din positionsvärld, där allt går att mutas och hota sig till eller försvara dig själv när du inte vet hur du ska svara till dina undersåtar, med ditt "politikspråk" , rättare sagt kansli svenska, där du garanterar dig själv att personen i fråga inte har förstått ett ord av vad du precis har sagt och du vet att personen i fråga inte heller kommer våga ifrågasätta dig och skulle vilja få det du just sagt på ett mer förståligt språk .

Den bakgrund som jag har, och dom erfarenheter jag har utöver dom "normala", kan du bara läsa i böcker eller se på film, det finns ingenstans i mitt liv som du skulle kunna känna igen dig själv i, just därför kan du aldrig någonsin känna empati för dom människorna som jobbar för dig.
Och folk tycker att jag saknar empati. Yeah right. Men en sak vet jag iaf ; om min arbetsledare skulle vara med om samma erfarenhet som jag, då skulle hon nog hänga sig själv, vilket tankarna flög många gånger i mitt egna huvud att jag ville göra efter händelsen och hur jag blev bemött. Jag personligen tycker att det bemötandet jag fick tillbaka, när jag behövde som mest hjälp, inte är acceptabelt.. Tänk om jag nu hade tagit mitt liv, hade du tagit nå ansvar för det då? Jag bad inte om att få bli omhändertagen av dig, jag bad inte om någon störra tjänst, men än att bara få vara ledig en dag. Efter detta upplevelse sattes hela min familj, arbetskontakter och vänskapskrets på ett test. Vilka fans där och vilka vände på huvudet och inte ville veta. Nästan alla. Jag kände mig mindre värd än min katts bajs i kattlådan, varför skulle jag leva, ingen brydde sig ju om mitt välbefinnande iaf.
Men jag är starkare än så. Jag överlevde. Och det skulle aldrig du (personalledaren) göra, inte ens om det "bara" var kniven och hoten ,som jag ut sattes för, du skulle utsättas för.

Så hur ser det ut nu då, jo det som hände med mig och min arbetsplats, jag fick inte förlängt så jag blev arbetslös. Har inte fått något form av stöd eller något. Och min arbetsledare gjorde aldrig någon uppföljare eller inte visade  något stort intresse för mig efter jag blev slussad.
Jag har fått klara mig på egen hand eftersom jag inte blivigt upplyst om varken det ena eller det andra, .. ,Finns det inte större anledning att stötta individerna när det handlar om människor med olika hinder, både psykist eller fysiskt?
När jag började på detta företag fick jag gå på kurser för att veta mer om företaget, och det lät så himla bra, man skulle få hjälp och man skulle bli stöttad, men nu när jag verkligen har behövt det så har jag inte fått någon som helst hjälp, var det bara tomma ord ni kom med?

Jag får beröm angående mitt arbete av både samordnare, personal, kunder mfl, att jag har god kundkontak, gör mitt jobb noggrant, är hjälpsam och underlättar för mina arbetskollegor och har till och med fått höra att jag är en av dom bästa. Samtidigt får jag höra att jag inte sköter mitt jobb på annat höll... Då börjar man ju fundera vad det är frågan om.
Sedan sägs det att om jag anstränger mig tillräckligt mycket kan jag få en fast anställning oavsätt att det finns för mycket timmar (pengar på ren svenska) ..  Jag ligger inte och sover som andra på jobbet gör, jag stannar inte hemma utan att höra av mig, som andra gör, vissa en hel månad.. Jag gör det jag klarar av och jag är hjälpsam mot mina arbetskompisar.
Sedan får jag höra " Ja men Liv, hon vill ju inte ens vara på Samhall...Varför ge henne någon anställning"!
Om det är någon som borde veta om företagets policy är det väl ändå åtminstone DU (personen som kom med detta uttalande),  :

"Samhall ska ge var och en möjlighet att växa utifrån sina egna förutsättningar och att kunna prova på arbetsuppgifter som motsvarar de som utförs på den övriga arbetsmarknaden. Våra medarbetare med funktionshinder kan därigenom bygga upp en tro på sig själva, få en mer meningsfull vardag och i bästa fall också möjligheten att övergå till en anställning på ett annat företag." .

Ja, jag har inte fått någon hjälp att hitta något utanför Samhall, givetvis ska jag ta eget initiativ att se mig omkring efter en annan arbetsplats, men vem är det egentligen som sitter med kontakter här? Inte jag iaf, så när ens personaledare märker att tiden för min anställning börjar rinna ut ur sanden och också märker att jag inte har börjat letat efter en annan arbetsplats, ska då inte personalledaren ta tag i mig då och hjälpa mig? För som sagt, det är inte jag som sitter med kontakter här och lättare kan fixa en praktikplats, och när det finns hjälp att få, varför inte utnyttja den hjälpen då?

För som sagt, detta är ju Samhall som ska vara så bra.

Jag har skött mitt jobb mer än vad jag egentligen ska göra, gjort arbetsuppgifter som inte tillhör mig osv osv, vart med och deltagit i saker som ska tas upp på våra möten, hur fan ska jag kunna engagera mig mer? Och sedan fick jag ingen anställning iaf, trots att jag fick höra att om jag engagerade mig skulle jag få anställning. Många av dom som är anställda på Samhall har vart där över 10-30 år, snacka om lång rehab.

Nu till mitt psykologiska beteende intresse.. när man börjar fråga om min anställning går personalledaren i försvarsposition och agerar med aggressivitet, ett typiskt beteende för en person som håller undan sanningen och som inte vill bli tagen på baris... Så uppenbarligt är det ju att ni döljer något och att allt inte har gått rätt till, och det säger mitt fack också.. Det är inte över ännu, jag kräver rättvis..