Stämpel
Jag var på kurs för några dagar sedan genom mitt arbete. Vi fick höra lite mer om företaget, hur dom arbetar, deras policy, historia osv.
Jag har länge gått och skämts över att jag jobbar på det företag jag jobbar för. Jag har märkt att människor stämplar mig så fort dom ser min arbetslogga på min tröja. Men från och med nu tänker jag inte gömma det längre. Jag har arbetat som lokalvårdare för Samhall i Uppsala.
Hade jag aldrig fått börjat arbeta med människor som har det tuffare, som hindrar dom att kanske utföra ett annars vanligt arbete, hade jag aldrig blivigt den person jag är idag.
För ett par år sedan vad jag en väldigt tillbakadragen person (om jag inte var full) och ville helst vara för mig själv. Jag torterade mig själv med alla märkbaraste sätt, (vilka ska vi inte gå in på), och jag saknade allt som kallades för "empati för andra människor" och förståg aldrig när och hur jag tex sårat en annan människas känslor. Och jag brydde mig inte speciellt mycket hellre eller inte vågade visa mina känslor.
Hittade jag en person som var svagare än mig tog jag gärna ut min smärta på den mottagna personen.
Vist låter det som en hemsk människa. Idag känns det nästan overkligt att den hemska människan har varit jag.
Jag har arbetat på Samhall i 2 år, och jag har träffat massor av människor som har alla möjliga olika hinder eller handikapp. Synd bara att företaget och dom människorna har fått en sådan dålig stämpel, och av vilken anledning? för att dom/vi inte klarar allt, men det gör väl ingen ? Jag kom in i Samhall som en person som sket i det mesta och tog mitt utseende i försvar och tycktes mig vara bättre än andra. Idag -2 år senare, vilken resa genom utveckling. Jag är stolt för den jag är idag, och helt tack vare Samhall. Att alla funkar olika visste jag redan, men att förstå varför människor beter sig olika, vilka alla är och vad dom varit med om. Att förstå. Att känna med dom. Att sätta sig in i deras perspektiv, det var något jag trodde man skulle behöva vara övernaturlig för att förstå. Jag kunde inte läsa av kroppspråk, jag fattade inte fan jag skulle förstå när en person tillexempel kände sig i en obekväm situation, eller att tillexempel en kille gav mig en kram, var det en vänskaps kram eller något mer, hur skulle jag veta, en kram är väl en kram, jag kramar ju mamma och pappa, inte betyder en kram att man är kär i någon heller. Jag tyckte bara folk var knäppa när dom berättade om kroppspråk. Det var inget jag förstod mig på.
När jag flyttade från Härnösand till Uppsala, fick jag behålla min anställning på Samhall, och än idag ringer personal från min förra arbetsplats och vill ha mig tillbaka, frågar om hjälp för att lösa vissa problem, både med arbetet i sig eller att förstå sig på andra människor. Allt handlar om psykologiskt tänkande, för idag förstår jag mycket om sådant. Kanske ibland lite väl mycket. Ibland kan jag läsa av en person som en öppen bok genom personens kroppsspråk.
Något som jag lärde mig under tiden kroppspråk var ett mysterium för mig, var att känna av människors energier, om dom var bra eller dåliga. Jag kunde komma till min arbetsplats och på en gång känna av om det var någon negativt på gång, jag kaninte förklara men det är någon jag känner bara, som jag har stor användning för också för den delen.
det jag vill komma fram till är väl att jag känner för första gången i mitt liv att jag lever. Jag har klivit ur dimman som jag hela tiden har befunnits i. Jag ser saker i helhet nu. Och jag vet inte om jag hade känt samma sak oavsätt om jag hade fått hamnat på Samhall eller om jag hade fått hamnat på någon annan arbetsplats, men jag tvivlar på det. Samhall är en sådan unik arbetsplats där alla får utvecklas i deras takt.
Om jag fick min röst hörd, bara för några sekunder, och om jag skulle få en önskan i uppfyllelse, skulle jag be alla att sluta ha så negativa synpunkter och fördommar om handikappade människor eller om oss på Samhall, vi är människor också. Vi har också känslor, vi kan också känna sorg, glädje och ilska. Det ör inget fel på oss för att vi är annorlunda. Jag önskar att ni kunde förstå det bättre.
Schizofren ?
Har du tänkt på hur många personligheter man måste ha i vardagen? En när du är hemma med familjen. En när du är med dina vänner. En när du är på arbetet. En när du är bland folk. En när du bara är för dig själv. Vad gör vi då för skillnad på en person som har Schizofren och en person som är frisk men har olika personligheter? Skämt och sido, jag vet att man har olika personligheter beroende på vilken situation man är i. Men egentligen. En person som lider av Schizofreni borde ju lätt kunna vara skådespelare *ler med glimten i ögat* Främling
Har du någonsin tänk på, dom vänner du haft genom livet, perioder genom livets uppväxt, som sedan är ett minne blott och nya vänner har klivit in i ditt liv, undra vad dom gör- dom gamla vännerna alltså.
Tänk vad många bekanta man har genom livet som man sedan glömmer bort, nya vänner kommer in i livet och man går vidare.
När du sitter på bussen, tåget, i bil kön, tunnelbanan, alla människor som är runt omkring dig, undra vilka dom är och vad för slags liv och bakgrund dom har.
Jag stod och väntade på mitt tåg igår hem från jobbet, och alla stod tysta och väntade på att tåget skulle komma in. Ingen pratade med varandra. För vi alla är ju främlingar. Men jag måste säga att det kändes så himla dumt, att stå där helt tyst och känna sig ensam fast man var omringad av människor. Är vi egentligen så stora främlingar för varandra? Vi pratar samma språk, vi bor i samma land, vi åker samma tåg.. Varför ska det egentligen vara så svårt att prata med folk? Är vi fiender? Nej främlingar, men dom vi redan känner idag har väl vart främlingar i början också.
