Vi "Vanliga" och "Dom andra"
Redan imorgon börjar jag jobba igen.
Känns underbart att jag vunnit detta. Jag vann min rättighet.
Och inte bara att jag har fått tillbaka min anställning, utan dom här tre veckorna som jag vart arbetslös, kommer jag inte behöva stämpla för, utan jag kommer få full lön *stort leende och hämdlyst blick* . Det har känts så patetiskt dom senaste dagarna, från att man inte skulle få fortsätta jobba, man blev utkastad som en påse rutten broccoli och inget mer. Sedan helt plötsligt, bara för att jag tog tag i mina rättigheter, så blir jag istället helt dränkt med saliv i röven pga all rövslickeri hon har utsatt mig för dom senaste dagarna.
Efter nyår kommer jag få en fast anställning i Uppsala och jag kommer då påbörja min klättring uppåt.
Precis som min mamma förklarade för mig en gång att när en chef blir sparkad, så blir den personen oftast sparkad ett snäpp upp. Det betyder inte alltid att personen blir sparkad, avskedad, sen är det kört för den personen, när denna person har begått ett tjänstefel eller dylikt, det är ganska sjukt.
Jag blev ju inte sparkad precis, utan min anställning gick ut, men jag hade rätt att få en fast anställning och chefen trodde väl inte att jag skulle ta reda på mina rättigheter, utan hon trodde väl att jag skulle svälja det hela och acceptera att jag nu skulle få bli arbetslös. Jag har ju accepterat så mycket annat som hon utsatt mig för så varför skulle jag inte acceptera detta.
Detta är både skrattretande och så otroligt patetiskt.
Det finns vissa personer som har varnat mig om vad jag skriver här på bloggen angående mitt jobb och så, men i Sverige har vi ju något som heter yttrandefrihetslagen, vilket omfattar tankefrihet eller åsiktsfrihet , och den gäller mellan staten och individen, och Samhall ägs ju av staten , och är ett aktiebolag. Fast det jag skriver är ju sanning och inga lögner. Fast samtidigt, alla högtuppsatta kan ju alltid köpa sig fria. Många tycker att jag ska vara försiktig med vad jag skriver. Jag tycker inte jag ska behöva vara rädd för vad jag skriver, vad lever vi i för samhälle om man inte får skriva sina upplevelser med personer som sitter högre upp, dom är väl fan bara människor dom också, som skulle blöda lika mycket dom som jag, ifall dom skulle skära sig på en papperskant. Snacka om särbehandlig, nästan lite diktatur varning. Och det finns alltid regler och lagar som säger emot sig själva hela tiden. Som nu, vi har våran yttrandefrihetslag, men vi kan inte använda den hur vi vill, man måste alltid tänka efter hur man använder den.
Det läskiga i det hela är, tänk så mycket vi "vanliga" inte vet om. Innom politiker, vapenhandel, narkotikasmugglig, slaveri osv osv. Det händer runt omkring oss varje dag, bara att vi inte ser det och media upplyser oss inte om det heller. Bara detta med vapenhandel i Sverige, det säljs vapen till utlandet, trots att politikerna säger att vi Sverige inte gör det.
Eller ett annat exempel, det med hemlösa. Vi har en lag som säger att ingen människa ska vara bostadslös, alla ahr rätt till bostad, en så kallad tak-över-huvud garanti. Och när tänkte dom att den skulle börja gälla ? Sedan kommer dom med ursäkter om att vissa människor inte är tillräkligt nere i skiten för att få någon hjälp, det är skammligt.
Sverige har en sådan fin fasad. Men bakom fasaden då?
