lifeslife

Jag vet att det är många som tror sig veta mycket om mig. Att jag som barn och tonåring varit ett struligt barn som varit oengagerad och inte brytt sig om varken skolan eller andra människor. Dom hade nog redan förutspått hur min framtid skulle se ut.

Men - ni känner inte alls mig, ni har ingen aning om vilket känslomässigt krig jag har haft genom min uppväxt eftersom jag aldrig pratat om det, eftersom alla var precis lika som dom tyckte jag var ; oengagerad och inte brydde sig. Det var aldrig någon som frågade mig eller pratade med mig om hur jag tänkte eller kände mig eller hur jag mådde.
Jag har aldrig haft någon vuxen som funnits där och givit mig det stöd jag velat haft utan blev hela tiden tagen som en ointresserad person som sket i allt, vilket inte var fallet. Jag var ett barn, och en tonåring som aldrig fick chansen att visa mina tallanger eller aldrig heller blev tagen på allvar, aldrig fick den uppmärksamhet ett barn borde få, så jag försökte hela tiden stjäla den uppmärksamheten, men det blev då i ställt en negativ uppmärksamhet.
Jag vet att det inte är många som egentligen vet om vad jag har sysslat med i mitt liv, förutom dom närmsta kompisar jag haft, dom vet om allt, på grund av att dom har varit en del av det.
Vi ingick alla i en lek och försökte förstå oss på spelreglerna eftersom ingen berättade dom för oss. Men alla vet väl hur tonårstiden är, eller hur, det är fruktansvärd - om du inte kan spelreglerna

Dont hate the players , hate the game.


Men ingen människa är född ond, det är livserfarenheterna som formar en människa, och det finns alltid en förklaring till en persons beteende och uppförande.
Man ska aldrig döma en person på en gång, anser jag. En människa som verkar ond och inte verka bry sig, ta reda på varför denna person beter sig som han eller hon gör. Allt är så psykologiskt.

Stå din vän nära men din fiende närmare - det stämmer så bra, för du kommer förstå dig på människor bättre. i både gått och ont.
Dom som känner mig vet att jag tror stenhårt på karma. Absolut, det gör jag, för jag har märkt det, det du ger får du tillbaka. kanske inte av samma person men någon gång i livet kommer det tillbaka till dig.
-Jag har ställt upp på alla dom som bett mig om hjälp, om jag anser att jag kan hjälpa.
När jag flyttade till Härnösand träffade jag en tjej som mådde psykiskt dåligt men inte fick någon hjälp, för att hon inte bad om det genom att säga det, utan hon torterade sig själv, och det är ett annat sätt att be om hjälp, och flaskan var en av dom som tröstade henne för stunden. Hennes föräldrar var separerade sen en lång tid tillbaka och hon hade väl inte så bra kontakt med varken sin mamma eller pappa och hon kände att hon inte passade in någonstans.
Jag kände igen mig så mycket i hur hon kände, jag erbjöd henne att få komma till mig och bo hos mig en stund och hon tackade ja till det. Hon bodde till och från hos mig i ca ett år. En dag när jag kom hem från jobbet hade hon suttit hemma hos mig och druckit två liter vin, knaprat i sig massa Atarax tabletter och tagit ur rakblad ut rakhyvlar och skurit upp handlederna.
Jag blev chockad, jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Hon skratta, grät, skratta, grät, kolappsade på golvet och bröt ihop, och var desperat, vad skulle jag göra? Jag beslutade mig för att kontakta hennes mamma, min vän behövde hjälp, jag kunde inte hjälpa henne mer än att få hennes mamma och öppna ögonen och inse att hennes dotter faktiskt skriker på hjälp. Jag visste att min vän antagligen kommer bli jävligt förbannad på mig som kontaktar hennes mamma, men samtidigt förstog jag att hon senare i livet kommer inse att jag gjorde det för att jag älskade henne och inte ville sitta och titta på medans hon sjönk djupare och djupare i sin depression. Hon fick den hjälp hon behövde och mår bra idag, har ett jobb, egen lägenhet och en otroligt fin pojkvän som dessutom stöttar henne i att börja studera igen.

En annan kompis blev utkastad från hennes sambos lägenhet och ringde till mig och visste inte vart hon skulle ta vägen, jag öppnade min dörr för henne också och hon bodde hos mig över ett halvår. Även hon hade depressioner och åt piller för det.
Så jag har haft två tjejer som bott hos mig, tjejer som vart riktigt fina tjejer men båda med depressioner och skurit sig riktigt djupt i handlederna där dom idag har så stora ärr att man tror nästan dom har försökt tälja av hela armen.
Det är en sådan skön känsla av att hjälpa andra människor. Det går inte att beskriva, men att se människors tacksamhet och se hur dom sedan klara sig utan min hjälp, det är nästan som att se ett barn ta sina första steg och till slut inte behöver min hjälp att stödja sig längre *skrattar*
Jag känner att jag hjälper dom jag kan hjälpa för att den godheten kommer tillbaka till mig senare i livet.
Jag vill inte vara en kall, elak person, jag vill bli betraktad för den jag är, en hjälpsam och förstående person.

döm inte hunden efter pälsen, ta reda på vem som döljer dig bakom skalet, masken man sätter på sig för att dölja den skam man har i själen. försök att se mitt/ditt/hans/hennes riktiga jag.