lifeslife

I helgen kom Linda, har inte träffat henne sen jag flyttade till Härnösand då jag hade mina drogproblem, det är två år sedan. Det var så himla skönt att träffa henne. Hon har fått vart på behandlingshem nu i två år och fått professionell hjälp med sina problem. Det kändes så skönt att få se och höra hur långt hon har kommit och hur mycket hon har utvecklas och börjat tagit i tur med saker och ting. Samtidigt kunde hon förstå mig bättre när jag berättade om saker jag funderade på och hur jag fungerade.
Jag berättade om min skam att bära företagets logga när jag arbetar, jag berättade hur jag hela tiden känner mig utpekad, oavsett vilken situation jag är i, så är jag alltid i huvudrollen där jag är skurk. Hon frågade mig "för vem är det du skäms över? " Bra fråga, för vem är det egentligen jag är rädd för som ska se mig? Vem är det jag ska skämmas för och för vad?

Jag var tvungen att öppna mitt sinne, spola tillbaka tiden och minnas sådant jag hade blockerat och gömt i en mapp i mitt minne och satt lösenordskydd på mappen så att jag inte skulle kunna öppna och minnas det igen. Men på någon vis öppnade jag den mappen i helgen och mindes saker jag inte hade tänkt på på väldigt länge.
Jag förstog nu varför jag från början flyttade från Uppsala, det var mitt sätt att fly från mitt förflutna, alla minnen och människor jag var rädd för.
När jag flyttade tillbaka kände jag inte av min rädsla, jag hade glömt bort vad det var jag var rädd för, tills en dag då jag jobbade och ett igenkänt ansikte plötsligt mötte min blick. Jag fick genast en väldigt konstig, otäck känsla i magen, och jag mindes den från högstadiet, fast jag hade glömt bort känslan, rädslan och mitt gömande.
Jag mindes nu hur jag såg på mitt liv i högstadiet. Jag hade aldrig vart någon populär tjej, utan jag var mest för mig själv eller hakade på någon ibland. Men jag trivdes ganska bra i min ensamhet också.
Jag hade mitt stora intresse för späckhuggare och jag nöjde mig med att sitta och läsa om dom eller rita mina små mini späckisar i mitt klotter block. Jag hade bjudit med mig en tjej i klassen till Mallorca två år i rad, så hon, jag och hennes kompisar satt vid ett eget bort i klassrummet medans dom populära satt vid ett annat.
I klassen hade vi en tjej som hette Bella, hon hade bruna ögon, brunt hår, ett otroligt vackert leende och hade enormt mycket vänner och alla killar ville vara i närheten av henne. Hon gick i kören och hade den finaste rösten av alla. Allt hon gjorde såg folk upp till, och jag kunde bara drömma om att bli som henne. Jag var den raka motsatsen. Jag hade inte speciellt mycket vänner, jag var långt ifrån utåtriktad och jag var en grubblare, precis som idag.
Men på någon sätt, jag vet inte hur eller varför, men jag började gå i kören också, jag började sjunga med henne, hon och jag sjöng i kyrkan och på olika tillställningar. Jag började spela piano och ville bara synas mer och förhoppningsvis kunna få vara med i den populära världen.
Det närmades Lucia, alla visste egentligen redan vem som skulle bli klassens Lucia i år igen, Bella, som alla andra år så klart. Alla elever fick skriva ett varsitt namn på en lapp, lägga lappen i tillsammans med alla andras lapp, i en stor skål, och den som fick mest namn blev Lucia. Det ekade namnet "Bella" ett bra tag tills plötsligt namnet "Liv " kom. Och igen... Och igen. Jag såg både förvånad och förskräkt ut, då jag hade aldrig blivigt röstad till något tidigare. Var detta ett skämt, som i filmen "Carrie"? Vem hade egentligen röstat på mig och varför? Tänk om Bella blir förbannad på mig nu för att hon kanske känner att jag har stulit hennes titel?

Jag blev klassens Lucia och vi gick Lucia tåg till äldre boende, till dagis och sendan i kyrkan. Den var en känsla jag aldrig känt förr. Plötsligt hade folk börjat prat med mig lite mer och jag hade kanske börjat blivigt någon, men vem och hur skulle jag hantera den nya situationen.
Det blev ett nytt år och jag träffade en kille, som var äldre än mig. han gick i nian och jag gick ju bar i sexan, och det om något väckte mycket uppmärksamhet. Det kändes som om alla pratade om det. Det blev vår och jag och nionde klass killen hade vart ett par i tre månader. Alla visste om det och var nyfikna på vad vi gjorde, så många av tjejerna i min klass och jag satt mycket inne på tjejernas toalett och pratade tjejsnack. Jag mindes hur tjejerna hade hängt där inne lång tid innan jag började bli inbjuden på tjej mötena inne på damtoaletterna. Men nu var det som om jag var mötets mittpunkt och alla ville veta vad man gjorde med en kille, mer än bara hångla och låta han ta på ens bröst (om man nu hade börjat fått det än). Jag berättade om mina upplevelser, våra petting, och oralsexet. Jag kände mig som en lärare nästan, som någon expert som skulle lära ut, lära ut till dom som var populära.
Våren var på infart, vårkänslorna hade turbolens i mig och jag hade känslor i mig jag aldrig känt förr. Mina hormoner var i full gång och jag ville ha sex, fast jag egentligen inte ens visste vad det var. Jag visste bara att det var förbjudet, därför blev jag ännu mer nyfiken.
Jag mins första gången jag såg min niondeklass killes sperma, och jag fattade inte vad det var för fel på honom, var han sjuk? Men efter mycket teoretisk övning genom att han visat mig hans sexfilmer och hans Cats tidningar (porr), ville jag övergå till praktiken nu, fast jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på eller vad det kunde bli för konsekvenser.
Att vara tolv år, inte veta ett skit om sex och samlevnad, inte ha någon att prata om det med, och sedan ha en kille som var lika nyfiken på det som mig men egentligen inte visste vad som var rätt eller fel, utan ta porr som ett bra exempel, sabbade både hans och min verklighets bild om sex.
Att bli av med oskulden var inte någon speciellt, det ångrar jag jätte mycket, jag ångrar att jag hade så förbaskat bråttom. Det gjorde bara ont och var över på 2 sekunder.
Hela hans och mitt förhållande, var ett enda drama, och ingenting var på riktigt, allt kretsade bara runt sex, inte kärlek, utan sex, desto mer brutal sex desto bättre. Jag fattade ändå inte bättre och hade inget annat att jämföra med förutom det man sett på sexfilm och cats tidningar. Två år varade detta fiasko och det finns mycket mer att prata om där egentligen, men det jag inte har sagt........

Jag mins hur alla pratade, var nyfikna och ville ha en syndabock. Plötsligt blev jag kallad som en hora, fast jag bara hade vart med en enda person. Jag visste inte ens vad hora var för något. Först blev, vad jag trodde, omtyckt för att ha mina sexuella erfarenheter som jag kunde dela med mig av till dom andra som i te hade gått så långt, sedan blev jag betraktad som en hora och lösaktig dagen efter. Varför?

När jag började i högstadiet började den riktiga kampen.
Det första som hände var att vår klass från sexan splittrades, jag var på okänd mark med nya ansikten, och jag ville bara springa och gömma mig. Men det verkade som om dom populära från sexan inte hade någon problem med att börja i högstadiet, hitta nya vänner, dom anpassade sig jätte bra och fortsatte vara populära.
Jag började träffa nya också, och jag träffade tjejer som fick mig att börja stå upp för mig själv mer och inte springa och gömma mig så fort jag blev rädd, utan bemöta rädslan och övervinna den. Jag hängde ihop med två olika tjej gäng, och där förekom det mycket alkohol, någon jag inte hade så mycket erfarenhet av tidigare, men det var någon nytt och spännande.
Det dröjde inte länge förens jag började hänge med mina tjej gäng på disco på helgerna. Vanligtvis brukade discona vara i samma ort där vi bodde, men nu gick vi i högstadiet, då var discot i en annan ort och skolan fixade bussar som gick dit. Alla smugglade med sig små petflaskor med sprit i, vi satt längst bak i bussen, drack, sjöng och fixade oss innan vi var framme. Vi började kvällen med att dansa, eftersom man hade supit hela resan dit, som tog kanske ca en timme att åka, så var man lagom snurrig i skallen när man var framme. Efter lite dans och efter man visat upp sig drog man ut, och jag tog mitt första halsbloss på en cigarett, alla mina tjejkompisar rökte och nu även jag.
Hela min högstadie tid bestod av alkohol, killar och kompisar. Ingen fattade ändå någonting, inte jag heller. Varken jag eller någon annan verkade fatta att skolan var viktig. Det gick så långt att vi till och med började dricka sprit i skolan. Jag mins en morgon när jag skulle till plugget, att jag gick till barskåpet hemma och tog en klunk whisky innan jag drog iväg. alla mina kompisar hade petflaskor i skåpet med HB.
En dag gick jag i korridoren, jag såg mina tjej kompisar kom rusande och sprang in på ena toaletten. Jag fattade ingenting utan sprang fram till toalett dörren som var låst och knackade på. Det var helt tyst men tystnaden avbröts plötsligt av en flock tjejers garv. När dom äntligen öppnade dörren satt dom inne på toan och drack HB och öl. Jag gick in och gjorde dom sällskap.
En gång satt vi på en parkbänk en liten bit bort från skolan och drack HB ut spätt med läsk, jag blev riktigt full, på skoltid. Jag fattar inte idag vad som fick mig eller någon annan av dessa tjejer jag umgicks med, att göra sådana här dumheter?
Jag satt as packad inne i klassrummet och stank sprit. Mina betyg rasade och jag tappade totalt värde för mig själv.
Jag var vid ett tillfälle inne på toaletten med en kille jag var tillsammans med, i skolan. Vad vi gjorde var allt förutom kissa. Rykten spreds och jag var inte ensam att vara syndabock. Det blev bråk, mer sprit, mer killar, fester och skolan var inte skola för mig utan ett ställe där jag träffade mina kompisar och planerade helgen.
Varje gång jag hade hamnat i säng med en kille skämdes jag så enormt och ville få det ogjort. Men ändå gjorde man det om och om igen. Och sämre och sämre mådde man.
Jag började skära mig, jag hade sett dom andra tjejerna göra det, och dom hade berättat att dom gjorde det inte för att ta livet av sig, utan bara för att få ur all smärta dom bar på. Jag prövade och det blev min drog. Jag började samla på massa vassa små knivar och saxar. Tjejerna jag umgicks med kom till skolan en dag och hade alla piercat sig. I ögonbrynet, näsan, öronen fulla med ringar, jag ville också, vart hade dom gjort det någonstans? Hemma, med is och nål, jag ville också. Jag piercade mig i naveln och näsan, det var samma sköna smärta, få ur all ångest man hade i själen.
När jag började i gymnasiet började ett nytt kapitel i mitt liv och högstadietiden la jag i ett fack med kedjor och lås och försökte glömma bort den tiden så fort som möjligt. Men grejen är att man kan inte fly från sina problem, man måste ta itur med dom!

Det är lätt att bara tänka på sin egen sitvation men jag har många gånger tänkt på vad mina gamla skol kompisar som jag inte har någon kontakt med längre, gör idag, eller kanske vad dom man var rivaler med, undra hur deras liv ser ut och om deras personligheter är detsamma som förr.
Jag har fått hört om några av mina rivaler, hur dom knarkar, har barn, knullar runt, super, slåss och jag blir helt mållös.
Oskyldiga barn som inte bett om att kommit till får stå ut med sina föräldrars beteende och kanske till och med får hela framtiden förstörd. Men jag hoppas att dom inte blir drabbade. Jag hoppas dom är skyddade hos någon annan under tiden dess föräldrar väljer drogerna framför sina barn..
Jag har själv bott med mina föräldrar som var heroinister, inte länge men mina första år i livet började så, och vi var även hemlösa och min mamma var prostituerad.

      

Men en sak vet jag om heroinister. Det spelar ingen roll, även om man får barn som heroinist, du kommer älska dina barn, men det finns alltid en annan du älskar myyyyycket mer och som du kan offra mer för än vad du kan offra för dina barn, och det är knarket, och du kommer troligtvis inte inse det, inte förens det kanske är försent. Sök hjälp. Om inte för din skull, så för dina barn. Dom må vara små och kanske inte minnas så mycket när som blir äldre,men det undermedvetna minns alltid, och barnens beteende kommer visa en annan bild än vad dom mins av barndommen..


Linda tack för en underbar och lugn helg, och alla dina ord har betytt otroligt mycket och fått mig att öppna ögonen lite mer.