lifeslife

Att veta vem man är och att hitta sig själv var något som tog flera flera år för mig, och när jag tänker efter så är jag inte färdig än idag, det är nog något som kan ta hela livet för vissa personer.
Det som jag gjorde fel, och som så många andra också gör, vilket dessutom är så lätt att göra, och absolut inget fel med det heller om man gör det till en viss del, är att jämföra sig själv med andra.
Med ack vilka konsekvenser det kan bli om man aldrig kommer ur den banan i rätt tid.
Jag jämförde mig själv med andra exakt hela tiden och jag ville hela tiden bli någon som jag inte var, jag bytte till och med ut mitt namn till något annat, jag ville bli allt annat förutom den jag egentligen var.
Jag har nog provat på allt i mina tonårsdagar. Jag var svartrockare, kickersbrud, punkare, wannabe-rasist (fast jag är italienare hahaha) bimbo, pundare, rejvare, jag o min tjejkompis åkte till Stockholm vid ett tillfälle och låtsades vara uteliggare. ja, you name it alltså. Gud vad vilse man har vart i sig själv, och kan än idag känna så, men inte alls lika mycket som jag har varit.
Samtidigt måste jag säga att jag har haft ett enormt flyt i det mesta. Nu när man blivigt äldre har man tagit till sig all information på ett annat sätt än förr.
Jag har än idag kontakt (till och från) med mina förra lärare som jag hade på Uven. Efter jag hoppade av gymnasiet fick jag börja på Uven, en special skola som dom hade, där man läste kärnämnen en gång i veckan och resten av dagarna var man ute på praktik, ett riktigt bra tillfälle för mig att möta människor och utvecklas, och nykter dessutom. Jag menar, när jag var full var det ju inge problem att prata, men nykter, då var det ju en helt annan sak. Man var så blottad på något sätt.
På Uven, eller Villa Lugnet som det heter, fick jag mycket stöd och jag hade lärare som trodde på mig och mina talanger, vilket kändes så himla bra. jag kände mig betydelsefull. Och dom var betydelsefulla för mig. Tack !

Sedan har jag haft mina arbets kollegor, som i början tyckte jag var en lite bimbo tjej som tog mitt utseende i försvar hela tiden, vilket jag även gjorde, för att jag var så enormt osäker på mig själv och visste inte bättre. Men efter en tid, efter man möttes halva vägen var och jag vågade sakta men säkert ta av mig den där masken och visa mitt rätta jag för mina arbets kollegor, vågade jag dessutom tro mer på mig själv och hitta mitt rätta jag. Mina arbets kollegor, både i Härnösand och i Uppsala, har givit mig enormt mycket stöd och tillit, dom har hjälpt mig att våga mycket mer än vad jag tidigare bara hade drömt om. Tack !

Jag har lärt känna mig själv så mycket den senaste tiden. Jag kan beskriva mig själv. Jag är en glad tjej som sprider god energi runtomkring mig. Jag stöttar personer i min omgivning i sina val och känslor och jag låter aldrig någon känna sig utanför. Jag tar inte mitt utseende i försvar längre, förutom när jag står framför kameran, där jag gör mitt jobb. Jag är stolt över den jag är, men låter inte min stolthet trycka ner andra. Jag är inte självisk längre, utan frågar hellre hur det är med någon annan än berättar hur jag själv mår. Jag bekräftar till personen som pratar med mig att jag även har hört och tagit till mig i vad personen har sagt, det är en sådan skillnad på att lyssna och att verkligen bli hörd.