lifeslife

Medans gatan fylldes av nyfikna barn, gamla människor som stod och höll om sin kära, tonåringar som sköt raketer, stod jag i min ensamhet på min ballong med mina dun tofflor, en filt runt om mig och en cigarett mellan fingrarna och välkomnade det nya året för mig själv. Himlen smyckades med olika färger och glitter från fyverkerier och det ekade högljutt mellan träden från smällare och himlen liksom blinkade som inne på ett disco. Medans jag stod och såg ner på alla som skrattade, drack champagne och firade, stod jag i min ensamhet och tyckte synd om mig själv. Under tolvslaget lovade jag mig själv att 2009 skulle bli ett bra år. Jag har levt hela tvåtusenåtta i skräck pga den mann som utsatte mig för så mycket ont och jag har tagit så många baksteg och inte gjort någon nytta överhuvud taget, men detta år, det ska bli något helt nytt, något mycket mer än vad jag tidigare haft. Jag ska ändra på så mycket så jag kan få ett rofullt år. Jag ska aldrig mer stå ensam vid såna här tider, och jag ska aldrig mer tillåta mig själv att stå och tycka synd om mig själv. När jag stod där slog det mig att jag hade blivit exakt samma person som jag var tillbaka i mellanstadiet, en nobody. Nobody is left behind. But thats the problem, i am nobody and nobody has been left behind!