lifeslife

Varje dag lär man sig något nytt, är det så man brukar säga? I vilket fall så tycker jag att det stämmer, för varje dag för mig är det något nytt spännande jag får lära mig om. Det handlar inte alla gånger om något fakta, läran om något specifikt så, utan det handlar också mycket om beteende, psykologiskt tänkande och mer personligare saker. Jag har vid några tillfällen stött på gamla barndoms kamrater, människor som jag idag inte alls har någon kontakt med och som jag inte har pratat med på kanske ca fem sex år. Dom briljerar om sina liv, hur bra dom lyckats i livet osv, sen när jag berättar om hur det gått för mig, vart jag jobbar, vad jag jobbar med, mitt äventyr, ja, då kommer fördomarna och kritiken. 
"Det är ju bara utvecklingsstörda som jobbar på Samhall" får jag höra.
Ok. Ser jag utvecklingsstörd ut eller? Skaffa glasögon och ett normalt beteende säger jag bara.
Det är inte bara glamla bekanta utan både släkt och vänner påpekar för en stup i kvarten att Samhall bara är för handikappade.
Men bara för att man har ett handikapp behöver inte det betyda att man är helt invalid eller totalt okontaktbar eller att man gör konstiga läten eller kroppsrörelser okontrollbart. 
Varför dessa fördomar, jag förstår inte. Varför ens uttala sig när personen i fråga inte ens har en aning om vad personen pratar om. Och oavsett, om jag hade varit utvecklingsstörd, hade jag varit mindre värd som människa då eller vad? Hur kan man ha så svårt att förstå sig på andra människor och förakta andra som har det kanske kämpigare än andra, ska man inte ta hand om dom svagare och stötta dom i samhället? Det är så jag är uppfostrad iaf, och tack mamma och pappa för det. Eller så kanske det är så att andra människors förakt och nonchalans är ett tecken på deras egna känsla av misslyckande. Men låt då inte den besvikelsen gå ut över andra och speciellt inte dom som är svagare än dig själv.
Sedan finns det ju vissa som vägrar tro på att jag har ADHD eller Aspergers. Dom tittar på mig och ser en frisk tjej och utgår därifrån att man inte har "nå fel" som vissa ibland uttrycker det så fint. Nej, jag har inge fel. Och nej, jag är inte sjuk heller, och det är ingen läkare som talat om för mig att jag har denna diagnos, och nej, det finns ingen medecin heller, för jag är inte sjuk.  Vissa tror att man driver med dom och lådsas ha en diagnos. Andra tror att man är sjuk och måste åka till sjukhuset. Jaha ok, men om jag sågar av mig armen då, växer det ut en ny då? Lika dum fråga är det som att tro att ADHD är en sjukdom, som cancer, en person har jämfört min diagnos med cancer.
Man slutar aldrig bli förvånad över hur människor beter sig känns det som. Och jag blir bara så himla less på alla. Alla som försöker bevisa att dom är bättre än en annan, men såna personer som tror sig va bättre än andra, en sådan människa sjuker i mina ögon. Jag tror att såna människor egentligen inte mår så bra som dom försöker övertala en annan.

Man måste lära sig att ta åt sig när man förtjänar det och stänga av när man vet att man inte förtjänar det. Men det är ju lättare sagt än gjort.