lifeslife

Jag satt och läste tidningen igår på jobbet och det handlade om människor som får reda på att dom har ADHD i vuxen ålder. dom blev intervjuade och dom fick berätta hur deras liv fungerade osv.
Jag fick min diagnos 2001, ADHD och Aspergers Syndrom, och när jag läste om dessa människor så kändes det som jag läste om mig själv. Det går inte att beskriva hur man funkar till en person som inte har samma diagnos, för man skulle aldrig förstå.
Tex, jag har så svårt att få ihop min vardag. Jag tycker det är jätte svårt att ha flera saker på gång samtidigt och sedan göra dom. Jag vill helst ha en sak i gång åt gången. Jag blir lätt utmattad av att ha fler bollar i luften.
Jag har svårt för att INTE bry mig när jag märker att något är fel och jag vill gärna lägga mig i för att se till så saker och ting går rätt till.
Jag blir förbannad när någon försöker övertyga mig om en något, när jag vet att det inte är sanningen. Då ger jag inte upp i första taget för att bevisa sanningen.
Jag trivs i min ensamhet, men är samtidigt mycket beroende av uppmärksamhet, att stå i centrum och att vara omtyckt.
Jag blir lätt deprimerad och får ångest minst en gång om dagen, men det går lätt över och är inget som varar i långa perioder.
Jag har svårt för att förstå hur andra människor tänker och har svårt att "läsa mellan raderna". Att se helheten är ett mysterium för mig.

Den enda personen som förstår mig och som kan läsa mitt beteende som en öppen bok är min fostermamma. Varje gång jag mår dåligt och det är något som bekymrar mig finns hon alltid där för att "tolka" världen till mig på ett "språk" som jag förstår.

Att få veta att man har ADHD och Aspergers har inte gjort livet till något negativt utan tvärttom. Att ha ADHD är inget man ser. Man är inte sjuk på något sätt, därimot kan man lägga märke mer på en person som har det pga sitt beteende.
Jag förstår mitt beteende mycket bättre idag och har haft möjligheten att utvecklas. Det var snarare jobbigare innan jag fick diagnosen, när alla tyckte man var annorlunda och dum i huvudet och man började nästan hålla med bara för att man ifrågasatt sig själv varför man var annorlunda.
Jag är tacksam över att alla dessa "osynliga" handikapp idag börjar komma fram mer och mer i samhället så att andra människor börja förstå mer personer som har tex ADHD, DAMP, Borderline, Aspergers eller något annat. Man är inte dum i huvudet eller är handikappad på något sätt bara för att man har en diagnos. Jag kan nästan tycka tvärttom. Man har alltid någon specialitet på ett ämne som man är fanatisk i. Tex jag har läst om späckhuggare sen jag var 8 år. Jag hade allt i späckhuggare. Plancher, klockarmband, pennor, sudd, väskor, filmer, böcker, cd skivor, i skolan lika så, mina skrivblock var överklottrade med späckhuggare, alla lån böcker från biblioteket var med späckhuggare, på sy slöjden sydde jag späckhuggare, Well you get the point. Vist älskar jag späckhuggare idag också, men på ett annat sätt.. Jag samlar inte på prylar idag utan läser om valar och delfiners beteende, psykologi mm. Jag stödjer alla kampanjer, håller i forum för

Green Piece, hjälper till att hålla demonstrationer för djurens rättigheter osv osv.
Och undertiden, håller jag på med modellandet, jag försöker hålla ordning på mitt privata liv så som relation, mitt hem, kontakt med vänner och familj, skriva en själv biografi, arbeta mm.. För en annan "frisk" person låter väl det som en vanlig vardag, men för en person med min diagnos är det fruktansvärt tufft. Jag får hela tiden höra " om du vill så klarar du det " . Ibland önskar jag att en annan person skulle få vara jag för en dag så att den personen skulle kunna förstå mig bättre..
Min titel på min självbiografi heter " En vilsen själ på planeten Clementia" varav clementia är ett latinskt ord och betyder "mänsklighet" . Boken handlar om mig, mitt liv , bakgrund, erfarenhet, mina tankar, och mycket om min diagnos.


Kom ihåg, har skrivigt det förr: Alla är lika mycket värda, behandla andra som du själv vill bli behandlad, ingen kan göra allt men alla kan göra något, man är inte dum i huvudet för att man inte kan allt, för det kan ingen, var en bra människa och tyck bra om dig själv och strunta i vad alla andra tycker, låt ingen annan få dig att må dåligt eller tycka dåligt om dig själv, dom människorna är bara avundsjuka på det du har och vill ta det ifrån dig - låt dom inte lyckas !