lifeslife

Idag har det vart en jobbig dag. Min frustrations ångest tog över nästan hela min dag på jobbet och jag tappade både orken och lusten till nästan allt. Mina tankar krigar mot varandra i mitt huvud och efter ett tag blir jag så utmattad av alla tankar att jag faller i gråt och bara vill ge upp allt. Likt en struts så vill jag bara stoppa huvudet i sanden och bara glömma, stoppa allt och bara vara. Men när jag är på väg att ge upp allt känner jag mig naiv och patetisk. Jag känner kravet att jag måste alltid vara där, alltid ge mer än vad jag klarar av, alltid vara på topp, alltid vara Liv. Jag börjar bli rädd för mig själv. Rädd för vad jag kan ställa till med, antingen mot mig själv eller mot någon annan. Rädd för att jag kan ta ett enda sne steg och sabba allt. Jag tittade på ett program förra veckan om mammor som mördat sitt\sina barn, helt utan förvarning. En mamma som annars varit vilken mamma som helst. En bra person, en bra mamma och en bra hustru, som en dag tappade spärren och kontrollen över sitt beteende, för bara några minuter, och mördade sitt egna kött och blod. Det visade sig att dessa mammor hade alla något gemensamt, dom hade alla levt under press, och hela tiden ville ligga steget före och ville ge mer än vad dom egentligen klarade av i längden. Lika snabbt som en lampa tänds efter man tryckt på, lika snabbt slog det mig att det är faktiskt så jag känner och lever. Hur mycket längre kommer jag då kunna hindra den onda från att besegra den goda i mitt tankekrig? Jag behöver hjälp. Men samtidigt vill jag inte vara en börda. Är det så dom kommer känna mot mig om jag ber om hjälp och stöd? Innerst inne vet jag nog att det inte är så men den onda sidan av mig straffar mig med dessa skuldkänslor hela tiden. I morgon är en ny dag och den man möter på jobbet är en glad Liv som skrattar och ger sina vänner på jobbet varma kramar, och ingen skulle någonsin kunna ana hur ångesten trycker i bröstet och bara vill kämpa sig fri genom en explosion av gråt och desperat skrik.