Ensam kvar
Jag har tappat fäste. Marken under mig har för länge sedan börjat tynat bort och och verklighet och fantasi är ingen skillnad längre. Stigen jag följer leder mig ingenstans och jag har kommit fram till en återvändsgräns. Det känns som att vilken väg jag än tar så står jag alltid i slutändan vid en återvändsgräns. Men som alla gånger innan så vänder jag om och försöker med en ny väg igen och hoppas den leder mig åt rätt destination. Jag träffade min vän igår när jag väntade på mitt tåg. Jag blev så glad att få träffa henne, för det så länge sedan sist. Vi båda jobbar exakt hela tiden. Jag berättade för henne att jag saknar henne jätte mycket och tiderna då det var hon och jag. Jag berättade att jag kände mig dum att jag pratat om hur bra det skulle bli om vi flyttade till Uppsala. Så blev det inte precis. Hon och jag gled ifrån varandra mer än tidigare, och jag förlorade mitt jobb. När hon började prata va det som att allt blev bara tyst och jag såg bara hennes mun som rörde sig. Hon berättade om att hon ska börja plugga, hon och hennes kille kanske ska flytta till Stockholm. Jag kände hur allt bara sögs bort från mig. Allt försvann i ett mörker och jag stod ensam kvar. Vad hade blivit bättre sen jag flyttade ner till Uppsala? Jag hade jag gjort för förändringar? Jag har givit bort min hund, jag har knappt kontakt med några vänner, jag har förlorat mitt jobb. Jag har förlorat mer än vad jag har tjänat. Jag vill bara ge upp allt just nu. Men då har jag verkligen förlorat allt. Hjälp mig någon
