lifeslife

Jag har tappat fäste. Marken under mig har för länge sedan börjat tynat bort och och verklighet och fantasi är ingen skillnad längre. Stigen jag följer leder mig ingenstans och jag har kommit fram till en återvändsgräns. Det känns som att vilken väg jag än tar så står jag alltid i slutändan vid en återvändsgräns. Men som alla gånger innan så vänder jag om och försöker med en ny väg igen och hoppas den leder mig åt rätt destination. Jag träffade min vän igår när jag väntade på mitt tåg. Jag blev så glad att få träffa henne, för det så länge sedan sist. Vi båda jobbar exakt hela tiden. Jag berättade för henne att jag saknar henne jätte mycket och tiderna då det var hon och jag. Jag berättade att jag kände mig dum att jag pratat om hur bra det skulle bli om vi flyttade till Uppsala. Så blev det inte precis. Hon och jag gled ifrån varandra mer än tidigare, och jag förlorade mitt jobb. När hon började prata va det som att allt blev bara tyst och jag såg bara hennes mun som rörde sig. Hon berättade om att hon ska börja plugga, hon och hennes kille kanske ska flytta till Stockholm. Jag kände hur allt bara sögs bort från mig. Allt försvann i ett mörker och jag stod ensam kvar. Vad hade blivit bättre sen jag flyttade ner till Uppsala? Jag hade jag gjort för förändringar? Jag har givit bort min hund, jag har knappt kontakt med några vänner, jag har förlorat mitt jobb. Jag har förlorat mer än vad jag har tjänat. Jag vill bara ge upp allt just nu. Men då har jag verkligen förlorat allt. Hjälp mig någon

Jag satt och läste tidningen igår på jobbet och det handlade om människor som får reda på att dom har ADHD i vuxen ålder. dom blev intervjuade och dom fick berätta hur deras liv fungerade osv.
Jag fick min diagnos 2001, ADHD och Aspergers Syndrom, och när jag läste om dessa människor så kändes det som jag läste om mig själv. Det går inte att beskriva hur man funkar till en person som inte har samma diagnos, för man skulle aldrig förstå.
Tex, jag har så svårt att få ihop min vardag. Jag tycker det är jätte svårt att ha flera saker på gång samtidigt och sedan göra dom. Jag vill helst ha en sak i gång åt gången. Jag blir lätt utmattad av att ha fler bollar i luften.
Jag har svårt för att INTE bry mig när jag märker att något är fel och jag vill gärna lägga mig i för att se till så saker och ting går rätt till.
Jag blir förbannad när någon försöker övertyga mig om en något, när jag vet att det inte är sanningen. Då ger jag inte upp i första taget för att bevisa sanningen.
Jag trivs i min ensamhet, men är samtidigt mycket beroende av uppmärksamhet, att stå i centrum och att vara omtyckt.
Jag blir lätt deprimerad och får ångest minst en gång om dagen, men det går lätt över och är inget som varar i långa perioder.
Jag har svårt för att förstå hur andra människor tänker och har svårt att "läsa mellan raderna". Att se helheten är ett mysterium för mig.

Den enda personen som förstår mig och som kan läsa mitt beteende som en öppen bok är min fostermamma. Varje gång jag mår dåligt och det är något som bekymrar mig finns hon alltid där för att "tolka" världen till mig på ett "språk" som jag förstår.

Att få veta att man har ADHD och Aspergers har inte gjort livet till något negativt utan tvärttom. Att ha ADHD är inget man ser. Man är inte sjuk på något sätt, därimot kan man lägga märke mer på en person som har det pga sitt beteende.
Jag förstår mitt beteende mycket bättre idag och har haft möjligheten att utvecklas. Det var snarare jobbigare innan jag fick diagnosen, när alla tyckte man var annorlunda och dum i huvudet och man började nästan hålla med bara för att man ifrågasatt sig själv varför man var annorlunda.
Jag är tacksam över att alla dessa "osynliga" handikapp idag börjar komma fram mer och mer i samhället så att andra människor börja förstå mer personer som har tex ADHD, DAMP, Borderline, Aspergers eller något annat. Man är inte dum i huvudet eller är handikappad på något sätt bara för att man har en diagnos. Jag kan nästan tycka tvärttom. Man har alltid någon specialitet på ett ämne som man är fanatisk i. Tex jag har läst om späckhuggare sen jag var 8 år. Jag hade allt i späckhuggare. Plancher, klockarmband, pennor, sudd, väskor, filmer, böcker, cd skivor, i skolan lika så, mina skrivblock var överklottrade med späckhuggare, alla lån böcker från biblioteket var med späckhuggare, på sy slöjden sydde jag späckhuggare, Well you get the point. Vist älskar jag späckhuggare idag också, men på ett annat sätt.. Jag samlar inte på prylar idag utan läser om valar och delfiners beteende, psykologi mm. Jag stödjer alla kampanjer, håller i forum för

Jag var på kurs för några dagar sedan genom mitt arbete. Vi fick höra lite mer om företaget, hur dom arbetar, deras policy, historia osv.
Jag har länge gått och skämts över att jag jobbar på det företag jag jobbar för. Jag har märkt att människor stämplar mig så fort dom ser min arbetslogga på min tröja. Men från och med nu tänker jag inte gömma det längre. Jag har arbetat som lokalvårdare för Samhall i Uppsala.
Hade jag aldrig fått börjat arbeta med människor som har det tuffare, som hindrar dom att kanske utföra ett annars vanligt arbete, hade jag aldrig blivigt den person jag är idag.
För ett par år sedan vad jag en väldigt tillbakadragen person (om jag inte var full) och ville helst vara för mig själv. Jag torterade mig själv med alla märkbaraste sätt, (vilka ska vi inte gå in på), och jag saknade allt som kallades för "empati för andra människor" och förståg aldrig när och hur jag tex sårat en annan människas känslor. Och jag brydde mig inte speciellt mycket hellre eller inte vågade visa mina känslor.

Hittade jag en person som var svagare än mig tog jag gärna ut min smärta på den mottagna personen.
Vist låter det som en hemsk människa. Idag känns det nästan overkligt att den hemska människan har varit jag.
Jag har arbetat på Samhall i 2 år, och jag har träffat massor av människor som har alla möjliga olika hinder eller handikapp. Synd bara att företaget och dom människorna har fått en sådan dålig stämpel, och av vilken anledning? för att dom/vi inte klarar allt, men det gör väl ingen ? Jag kom in i Samhall som en person som sket i det mesta och tog mitt utseende i försvar och tycktes mig vara bättre än andra. Idag -2 år senare, vilken resa genom utveckling. Jag är stolt för den jag är idag, och helt tack vare Samhall. Att alla funkar olika visste jag redan, men att förstå varför människor beter sig olika, vilka alla är och vad dom varit med om. Att förstå. Att känna med dom. Att sätta sig in i deras perspektiv, det var något jag trodde man skulle behöva vara övernaturlig för att förstå. Jag kunde inte läsa av kroppspråk, jag fattade inte fan jag skulle förstå när en person tillexempel kände sig i en obekväm situation, eller att tillexempel en kille gav mig en kram, var det en vänskaps kram eller något mer, hur skulle jag veta, en kram är väl en kram, jag kramar ju mamma och pappa, inte betyder en kram att man är kär i någon heller. Jag tyckte bara folk var knäppa när dom berättade om kroppspråk. Det var inget jag förstod mig på.

När jag flyttade från Härnösand till Uppsala, fick jag behålla min anställning på Samhall, och än idag ringer personal från min förra arbetsplats och vill ha mig tillbaka, frågar om hjälp för att lösa vissa problem, både med arbetet i sig eller att förstå sig på andra människor. Allt handlar om psykologiskt tänkande, för idag förstår jag mycket om sådant. Kanske ibland lite väl mycket. Ibland kan jag läsa av en person som en öppen bok genom personens kroppsspråk.
Något som jag lärde mig under tiden kroppspråk var ett mysterium för mig, var att känna av människors energier, om dom var bra eller dåliga. Jag kunde komma till min arbetsplats och på en gång känna av om det var någon negativt på gång, jag kaninte förklara men det är någon jag känner bara, som jag har stor användning för också för den delen.

det jag vill komma fram till är väl att jag känner för första gången i mitt liv att jag lever. Jag har klivit ur dimman som jag hela tiden har befunnits i. Jag ser saker i helhet nu. Och jag vet inte om jag hade känt samma sak oavsätt om jag hade fått hamnat på Samhall eller om jag hade fått hamnat på någon annan arbetsplats, men jag tvivlar på det. Samhall är en sådan unik arbetsplats där alla får utvecklas i deras takt.

Om jag fick min röst hörd, bara för några sekunder, och om jag skulle få en önskan i uppfyllelse, skulle jag be alla att sluta ha så negativa synpunkter och fördommar om handikappade människor eller om oss på Samhall, vi är människor också. Vi har också känslor, vi kan också känna sorg, glädje och ilska. Det ör inget fel på oss för att vi är annorlunda. Jag önskar att ni kunde förstå det bättre.

Har du någonsin tänk på, dom vänner du haft genom livet, perioder genom livets uppväxt, som sedan är ett minne blott och nya vänner har klivit in i ditt liv, undra vad dom gör- dom gamla vännerna alltså.

Tänk vad många bekanta man har genom livet som man sedan glömmer bort, nya vänner kommer in i livet och man går vidare.

När du sitter på bussen, tåget, i bil kön, tunnelbanan, alla människor som är runt omkring dig, undra vilka dom är och vad för slags liv och bakgrund dom har.

Jag stod och väntade på mitt tåg igår hem från jobbet, och alla stod tysta och väntade på att tåget skulle komma in. Ingen pratade med varandra. För vi alla är ju främlingar. Men jag måste säga att det kändes så himla dumt, att stå där helt tyst och känna sig ensam fast man var omringad av människor. Är vi egentligen så stora främlingar för varandra? Vi pratar samma språk, vi bor i samma land, vi åker samma tåg.. Varför ska det egentligen vara så svårt att prata med folk? Är vi fiender? Nej främlingar, men dom vi redan känner idag har väl vart främlingar i början också.