lifeslife

Jag har tappat fäste. Marken under mig har för länge sedan börjat tynat bort och och verklighet och fantasi är ingen skillnad längre. Stigen jag följer leder mig ingenstans och jag har kommit fram till en återvändsgräns. Det känns som att vilken väg jag än tar så står jag alltid i slutändan vid en återvändsgräns. Men som alla gånger innan så vänder jag om och försöker med en ny väg igen och hoppas den leder mig åt rätt destination. Jag träffade min vän igår när jag väntade på mitt tåg. Jag blev så glad att få träffa henne, för det så länge sedan sist. Vi båda jobbar exakt hela tiden. Jag berättade för henne att jag saknar henne jätte mycket och tiderna då det var hon och jag. Jag berättade att jag kände mig dum att jag pratat om hur bra det skulle bli om vi flyttade till Uppsala. Så blev det inte precis. Hon och jag gled ifrån varandra mer än tidigare, och jag förlorade mitt jobb. När hon började prata va det som att allt blev bara tyst och jag såg bara hennes mun som rörde sig. Hon berättade om att hon ska börja plugga, hon och hennes kille kanske ska flytta till Stockholm. Jag kände hur allt bara sögs bort från mig. Allt försvann i ett mörker och jag stod ensam kvar. Vad hade blivit bättre sen jag flyttade ner till Uppsala? Jag hade jag gjort för förändringar? Jag har givit bort min hund, jag har knappt kontakt med några vänner, jag har förlorat mitt jobb. Jag har förlorat mer än vad jag har tjänat. Jag vill bara ge upp allt just nu. Men då har jag verkligen förlorat allt. Hjälp mig någon

Jag satt och läste tidningen igår på jobbet och det handlade om människor som får reda på att dom har ADHD i vuxen ålder. dom blev intervjuade och dom fick berätta hur deras liv fungerade osv.
Jag fick min diagnos 2001, ADHD och Aspergers Syndrom, och när jag läste om dessa människor så kändes det som jag läste om mig själv. Det går inte att beskriva hur man funkar till en person som inte har samma diagnos, för man skulle aldrig förstå.
Tex, jag har så svårt att få ihop min vardag. Jag tycker det är jätte svårt att ha flera saker på gång samtidigt och sedan göra dom. Jag vill helst ha en sak i gång åt gången. Jag blir lätt utmattad av att ha fler bollar i luften.
Jag har svårt för att INTE bry mig när jag märker att något är fel och jag vill gärna lägga mig i för att se till så saker och ting går rätt till.
Jag blir förbannad när någon försöker övertyga mig om en något, när jag vet att det inte är sanningen. Då ger jag inte upp i första taget för att bevisa sanningen.
Jag trivs i min ensamhet, men är samtidigt mycket beroende av uppmärksamhet, att stå i centrum och att vara omtyckt.
Jag blir lätt deprimerad och får ångest minst en gång om dagen, men det går lätt över och är inget som varar i långa perioder.
Jag har svårt för att förstå hur andra människor tänker och har svårt att "läsa mellan raderna". Att se helheten är ett mysterium för mig.

Den enda personen som förstår mig och som kan läsa mitt beteende som en öppen bok är min fostermamma. Varje gång jag mår dåligt och det är något som bekymrar mig finns hon alltid där för att "tolka" världen till mig på ett "språk" som jag förstår.

Att få veta att man har ADHD och Aspergers har inte gjort livet till något negativt utan tvärttom. Att ha ADHD är inget man ser. Man är inte sjuk på något sätt, därimot kan man lägga märke mer på en person som har det pga sitt beteende.
Jag förstår mitt beteende mycket bättre idag och har haft möjligheten att utvecklas. Det var snarare jobbigare innan jag fick diagnosen, när alla tyckte man var annorlunda och dum i huvudet och man började nästan hålla med bara för att man ifrågasatt sig själv varför man var annorlunda.
Jag är tacksam över att alla dessa "osynliga" handikapp idag börjar komma fram mer och mer i samhället så att andra människor börja förstå mer personer som har tex ADHD, DAMP, Borderline, Aspergers eller något annat. Man är inte dum i huvudet eller är handikappad på något sätt bara för att man har en diagnos. Jag kan nästan tycka tvärttom. Man har alltid någon specialitet på ett ämne som man är fanatisk i. Tex jag har läst om späckhuggare sen jag var 8 år. Jag hade allt i späckhuggare. Plancher, klockarmband, pennor, sudd, väskor, filmer, böcker, cd skivor, i skolan lika så, mina skrivblock var överklottrade med späckhuggare, alla lån böcker från biblioteket var med späckhuggare, på sy slöjden sydde jag späckhuggare, Well you get the point. Vist älskar jag späckhuggare idag också, men på ett annat sätt.. Jag samlar inte på prylar idag utan läser om valar och delfiners beteende, psykologi mm. Jag stödjer alla kampanjer, håller i forum för